ideal 20.12.2009

Preparaten jag tar dövar inte ångesten. Jag blir på förargligt humör i mina onyktra stunder och i stället för att detaljen urskiljer sig fogas allt samman till en äcklig lera. Himlen är det märkligaste jag sett – vad gör min lampa ovanför hustaken? Jag öppnar fönstret i förundran –
och begick därmed en av de största synderna. TVEKAN.

Hur låter det om man klappar med en hand? Hur låter ett fallande träd, om ingen hör det? Djupt inom mig vet jag svaret – och det är inte lika realistiskt uträknat som du kan tänkas tro! Talspråk är endast ett verktyg som namnger den tolkade informationen kring oss, den vi kallar kunskap. I skolan har jag fått lära mig att språket är bryggan mellan individen och hennes omvärld. Jag har blivit åtsagd att det som inte kan förklaras genom språkets logiska termer är osant. I min psykologibok står det att desto bättre man behärskar ett språk – desto bättre är man medveten om vad som händer i och kring en. MEN – jag var ju medveten om vad som hände innan jag kunde tala! Innan jag förmådde att uttrycka mig genom ett språk hade en medvetenhet infunnit sig i mig. Den fanns redan innan min första cell delade sig inuti skepnaden min mamma ÄR. Faktum är medvetenheten alltid har funnits – och den är inget vi kan förklara med ord. Den måste kännas – upplevas. Sedan insikten om medvetenheten uppkom i min högra hjärnhalva har jag förstått att begrepp som du och jag bara existerar som begrepp. Jag kan inte särskilja föreställningar som själ/förnuft/kropp, individ/grupp, människa/natur, ty allt är SAMMA. Språket är en företeelse som bryter ned ALLTET i påhittade beståndsdelar. Vi - och ja, ordet vi i detta sammanhang inkluderar även de ting människan hävdar är döda, som t.ex. stenar - ÄR EN SJÄL. När jag var yngre och klokare förmådde jag att genomskåda min natur och se in i ALLTETS SJÄLS grundläggande natur. Vart fan tog den förmågan vägen?