ALLENA

Jag heter Allena och har sett syrenen väckas till liv sjutton gånger. Att jag sett det sköna skådespelet just sjutton gånger, det har min moder berättat. Min moder grämer sig mycket över min tankspriddhet, hon kan inte begripa hur hennes dotter år efter år glömmer bort sin egen födelsedag. Min fader påstår att jag saknar all känsla för rationella och konkreta ting, men han bekymrar sig inte för att inte kommer att kunna giftas bort, för de säger att min skönhet är så påtaglig och så ständigt närvarande att man inte blir klok på hur jag kan vara ett barn av denna jord. Överallt jag kommer regnar blommor över mig och min aura skiner så starkt att skenet får mänskorna att tappa andan av hänförelse. Konstnärerna står på kö för att måla av mig, alla vill de avbilda det där ljuset de ser kring mig, de mummlar om aftonkvällens reflektion i havet och om änglar medan de nästan sliter av sig håret av frustration och besvikelse att de inte kan avbilda mig på en tavla.

Konstnärerna brukar göra närmanden. De försöker vinna mig. Jag ilsknas inte, jag vet att det ligger i deras natur att vilja äga det som är vackert, men jag är ingens. Inte heller är jag någots, jag är bara en del av Alltet. Om dagarna roar jag mig med att spela piano och dansa. Jag gläds när min skara av åskådare häpnar av förtjusning och beundran för mina bedrifter, men jag sörjer deras oförmåga att se att jag bara medlar mellan dem och mellan Alltets kraft. Det fantastiska, underbara ting de hör och ser där de stirrandes står uppradade längst väggarna i mitt vardagsrum är ju bara förankringar av Alltet. Alltet blir synligt för deras ögon under några flyktiga ögonblick genom mina toner och rörelser.

Jag önskar så, att de kunde följa med mig ut om de dimmiga månskensnätterna och dansa med mig och älvorna. Skrattandes och skojades skulle vi ta sällskap från byn, vi skulle gå en sträcka längst landsvägen och korsa träbron över floden, skutta över gärsgården och sedan direkt ansluta oss till ringen älvorna dansar i. Men människorna här i byn, de ser inte vidundren i naturen. De är rädda för Krafterna, de föredrar att stanna i sina hem där de känner sig trygga, gubbarna sitter i sina gungstolar, gummorna stickar, kvinnorna städar, männen läser böcker och barnen leker framför braskaminerna. Jag får gå allena till älvornas möten. Sammanlänkade hand i hand dansar vi oavbrutet i salighet tills dagen just ska gry. Då tar vi farväl och jag springer hem på lätta fötter, som besmittad av älvornas nätthet.

Min moder ogillar mina nattliga äventyr så jag har tagit för vana att lägga mig i min säng och låtsas sova medan jag hör hur tuppen gal, hur min moder och pigan stiger upp och hur de sedan donar med teet i köket. Därefter brukar min moder komma inklampande till mitt ljust inredda rum. Muntert brukar hon hälsa mig god morgon genom att säga att det är bäst att jag stiger upp, för solen står redan högt upp på himlen. Hon är ganska brysk och klumpig till sitt sätt, min moder. Men jag älskar henne. En av min kärleks färgglada fjärilar flyger jämt kring hennes axlar. Min moders är lila och heter carino, men tråkigt nog kan hon kan inte se den. Om hon hade kunnat skulle hon ha dyrkat den mer än den Gud hon ständigt talar om. Dessutom hon skulle hon uppskatta att se dens sätt att strö stjärnor kring sig när den är glad, å vad fin den är! När jag var yngre berättade jag om fjärilskolonin som bor i min aura för alla som ville höra på, men de vuxna avfärdade mig, bedyrade att det jag sa var nonsens. Men det är sant, och fjärilarna är faktiskt det finaste jag har. När jag möter en person jag inte träffat förut ber jag en av mina fjärilar att ständigt följa och skydda denne älskvärda människa som nyss korsat min väg för första gången.

Fjärilarna skyddar dem från det Onda. Jag visste inte att det Onda fanns förän Näcken förtäljde historien för mig en kväll.