Djävulen spatserar bestämt fram och tillbaka på nyckelbenen. Som ett barn i trotsåldern har han tagit på sig uppdraget att vakta. Den fule lille varelsen bemödar sig med att tvinga rädslan och tankarna härska över livet. Varje morgon ristar han in "frukta änglar, ty glädjen sämjan framkallar är mindre än smärtan vid förlusten av samhörigheten" med spretiga bokstäver på halsens väggar. Han har vanan att varje dag flina tandlöst åt sitt verk medan han nöjt iakttar blodets rinnande natur. Varenda natt skriker han av vrede när han märker att sömnens helande kraft läkt huden. Han kämpar verkligen, den stackars kraken. Kämpar för att de färggranna känslorna inte ska ta sig igenom hans lilla avgränsade verklighet. För honom är glädje synonymt med att avvärja rädslans och tankens inkräktare, eller, ännu bättre, lyckas ta dem till fånga och låsa in dem bakom revbenens galler. Å, vad tillfredsställd han känner sig när han ser ner på sina offer från sin platå. Han skrattar åt dem där de sprattlar och vrider av sig av panik i sina celler. Han älskar känslan av att ha makt över de där färgglaga typerna. Fyfan, vilken ohyra, tänker han.
På den köttsliga kroppens högra sida väntar den kutryggige pilgrimmen otåligt. Stödd på sin krokiga trästav grämer han sig över vad han ser försigår. Mumlar irriterat att vägen är lång och att den inte kan påbörjas förän djävulen gjort reträtt till ena axeln, där han skall leva i eremitskap tills han brinner upp. Den gamle mannen vill också åt huvudet, men också sinnesintrycken och känslornas flöden. Han bedömer därför allemansrätt till nyckelbenen som en godtagbar lösning. Han vreds dock inte över ockupationen ty han anser erfarenheten av tankeverksamhetens fjättring som en elementär förutsättning för att förstå de monologer han planerat som underhållning under vägen mot världens ände.
.......................
Bloggtoppen
No comments:
Post a Comment