desayuno: cafe y tortilla

Mitt liv är intressant. Jag existerar så intensivt att jag måste äta maten direkt ur stekpannan för att hinna med. Har tillbringat natten i en röd soffa, somnade till den vackraste filmen jag vet och när jag väcktes ut ur världen jag inte vet något om vågade jag inte gå hem till det blåa rummet. Jag var ju alldeles ensam! Drömde mardrömmar om uppsatser jag glömt bort att skriva, och när jag vaknade längtade jag efter att färga mitt hår med henna. Jag kanske klär ut mig till Ariel på lördag, det passar ju. I tisdags omvandlades faktiskt min kropp till vågor som förde mig runt i havet som fyllde rummet. Blommorna dinglade i taket och slog i mitt huvud när mina händer tog kontakt med himlen. Jag dog och blev arg varje gång de skrek åt mig att känna el sangre i min omloppsbana och öppna mitt bröst. Med kutad rygg förmådde jag att förneka planeterna (sinnena) som kretsar kring solen (hjärtat). Trots att marken nu vilade på taket och universum gömde sig bakom mitt huvud förmådde jag inte att kasta vatten på solen när mi profesora släckte lyset.


Jag måste lära mig att andas.