idontreadionlylookatthepictures

Jag har övergett min fina inbundna läderdagbok för ett svart linjerat anteckningsblock jag köpt för en euro på torget nedanför där jag bor. Jag skriver med en penna jag kallar för sharpie, trots att den är från Sverige och jag fått den av min bror. Nästintill allt jag skriver är oläsligt, förnimmelser och idéer jag hastigt kladdar ned I MITTEN AV LIVET. Det ända jag egentligen kan uppfatta av mina kråkor är kontrasten mellan svart och vitt.

Jag tolkar era uppenbarelser som insektslika – ni begrundar inte er tillvaro. Materialismen härskar över er på samma sätt som katolska kyrkan dominerade de medeltida människorna. Ni speglar och beundrar er existens. Reflekterar ni någonsin över att yttre förhållanden är av ytterst liten betydelse i den verkliga världen?

Dagen efter jag (för hundrade gången) kommit till insikt, gick jag till stadens största köpcentrum. Impulsen styrde mig. Jag vill spegla min själ och köpte därför allt som tilltalade mig. Förmodligen har det inte hjälpt mig i min strävan efter att vända mig själv ut och in som en använd strumpa, MEN JAG BRYR MIG INTE. Jag är inte rädd för att kolla saldot på kontot eller dricka upp tequilaflaskan som ännu står oöppnad bredvid mig, ty ORSAK OCH KONSEKVENS PÅVERKAR INTE MIG. Jag är en substans som flyter på tillvarons yta.

Snälla, jag kan väl få inbilla mig det?