28 11 2009

"To see a world in a grain of sand
and a heaven in a wild flower,
hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour. "

- Friedrich Hölderlin


Jag vill ha er så fruktansvärt nära, men ändå begraver jag era närmanden i min egen självömkan. Klamra er inte fast – jag måste vara i ständig rörelse. Jag sätter halva sig själv åt sidan för är tjäna förnuftet. Min stackars själ svävar strax bakom min silhuett. Handflatorna är menade att peka uppåt, ja, menade att fånga livet. Felet ligger i att tre linjer delar händerna och berättar varsin historia om mitt fortskridande liv, är felaktigt dragna. Det har spåtts att större förhinder än de jag redan genomlidit finns att uthärda. Jag är inte benägen till att skönja en värld i ett sandkorn. Och att hela tiden väga lycka mot sorg, att kontinuerligt vara medveten om sammanfogande av kontraster, är så in i helvete komplicerat.

Alla dessa linjer som ryms i de arton delarna av min näve skildrar varsin epok an då, nu och framtid. Ty, nuet består inte av detta klockslag utan är en sammankomst av det som varit samt det som äro att vänta. Varför har konjuktivet tagits bort ur mitt modersmål? För stor vikt läggs vid det som varit, men, ignorera för guds skull inte faktumet att det som varit påverkar nuet och att framtiden går att relatera till dagens skeenden. Det som är ÄR. Därför är det viktigt att uppmärksamma andningen, ty denne genomsyrar mig genom mitt liv.

Jag eliminerar det viktigaste av min vardag. Det finns där, men kraven jag erhåller som skall uppfyllas oberoende av deras kostnad, tillåter inte ett uteslutande av jordiska förnödenheter. Varför förstår jag inte hur man kombinerar själsliv med intellekt? För att klara av de yttre kraven, bygger jag upp mitt liv kring vanor. Papper på Pared skriker åt mig med spretiga bokstäver – Gör det! Gör så! Tänk efter! Kan man vara för intellektuell för att estimera lycka? När sandkornet slutar vara en hel värld eftersom det bryts ned i beståndsdelar (länder) – kan man förmå att uppskatta det då? Människors fördomar och negativitet bryter ned mig. Jag har blivit oerhört känslig för kritik av både mig själv och min omvärld. Jag förmår inte att leva om jag inte omges av positivism och en längtan efter att tränga in i verkligheten.