Tillvaron är en dans på en lina mellan meningsfullhet och meningslöshet

Jag har druckit åtskilliga koppar kaffe på cafeterian nere på stan. Mina tidigare otillfredsställda behov spökar för mig. Min tillvaro är inte befintlig som ensam och melankolisk – så jag vrider på de förekommande företeelserna tills de omvandlar stämningen till den substans jag önskar att den existerar i. Det måste ha varit meningen ändå – vinden var på min sida och blåste för mig. Jag sjöng visor för mig själv och frågade träden om det är nödvändigt att man använder alla bokstäver i alfabetet lika mycket för att skapa balans i musiken.

Jag avskyr att behoven jagar mig – jag vill bli fri från yttre omständigheter. Jag kladdade med svart kolkrita kring mina ögon för att visa världen vem jag är och sedan skrev jag följande på ett linjerat papper: jag vill frigöra mig själv från social och psykologisk påverkan. Jag blev raskt tvungen att stryka psykologisk och ersätta (kludda över) ordet med ett frågetecken. Jag vet inte om att jag är beredd att ge upp konsten för att helt sjunka ned i mitt inre.

Undrar om termostatprincipen verkligen gäller på mig – hur mycket jag än strävar efter jämvikt förblir lasten på livets vågs ena sida på tok för tung. Längtar i hemlighet efter att leva som en bohem. Förankrad i materialism, men – åh – underbara tanke – tänk att bara bära med sig sin konst!

Biologiska, sociala och psykologiska faktorer samverkar. Det är tyvärr inte möjligt att isolera en del av mig och min miljö från en annan, precis som att göra skillnad på kroppen, medvetandet och själen inte är ett alternativ. Jag är en helhet. Helvete också. Hur ska jag någonsin kunna bli fri?

Under min depression sov jag aldrig REMsömn. Jag var en människa utan drömmar – jag var alltså INGETING. Undrar hur jag överlevde. Men – som bekant – människan blir, inom gränserna av arv och miljö – vad hon själv gjort sig till. Jag har funnit vissa känslokanaler där jag får ge utlopp till affekterna, såsom att måla och springa. MEN – det mest basala behärskar jag som vanligt inte. Jag har inte funnit källan till modet att SKRATTA, GRÅTA eller SKRIKA ännu. Vissa emotioner är förbjudna – de förpassas ned till helvetet jag inrättat inom mig. Min självdestruktivitet jag envisas med att klamra mig fast vid ger mig kickar utav närvaro. Sorgligt (?) nog upplever jag min egen eskapism som vacker.

Min storhjärna har vuxit sig gigantisk och förnuftet har övertaget – förnimmelserna flödar aldrig fritt. Min natur avslöjades åtminstone genom dagens motgång, kanske fostrades den en aning. Vill du kartlägga mina automatiska tankar? Jag är lättgenomskådlig – skrapa försiktigt på ytan och du skall finna en ocean av lögliga tankemodeller som borde föras upp till ytan. Berätta för mig! Vilka omedvetna motiv har jag? Vad förnekar jag? Min homeostas är rubbad och jag önskar intensivt att den aldrig blir till vad den en gång var