Era anleten vittnade om att just idag fanns inga distinktioner mellan natur och människa. Som Guds avbilder var era ansikten gnistrande vita, de liksom reflekterade snön som förtrollat världen.
Dina, dagen till ära, spacklade ögon och lappstiftsröda läppar klädde av dig medan ni vandrade hand i hand mot prästen. Sårbarheten var påtaglig i din strävan efter att dölja din kärleks vansinniga nakenhet.
Framför altaret stod ni. Du var så skör, så fruktansvärt vacker. Du, min fader, din ryggtavla var framåtböjd och liksom varslade om att ett stort löfte skulle avläggas.
Ni gifte er på vintern. Jag minns det, ty kylan hade gripit tag om våra lungor och åsamkade andetagens rytmiska rökdans framför oss.
Bloggtoppen
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment