Jag går längst Stockholms gator, intresserar mig inte längre för människorna jag passerar, myrorna. Ingen ser mig när jag är genomskinlig. Ni vet att jag lämnat min kropp va? Jag svävar där uppe i det blå, leker kuragömma med molnen samtidigt som jag ser oss alla där nere, under mig. Jag ser mig själv gå, men jag är inte där, jag var ju där, här uppe. Jag går, och fortsätter att gå. Går tills benen bär mig hem. Men när jag kommer hem jag glömt bort att jag tog cykeln från stationen. Faktum är att jag inte minns hur jag tog mig hem. Gick jag? Men jag låste ju upp cykeln? Vad i helvete? Tvungen att kika från köksfönstret. Står cykeln verkligen där? Ja, det gjorde den. Tur att cykeln gav konkret bevis på vad som verkligen hänt, en liten påminnelse till minnet, annars skulle jag ju inte ens veta vem som flygit kring över mig och vem som gått på gatan.
Nej nu hittar jag ju på igen. Jag har inte alls varit i himmelen idag.
No comments:
Post a Comment