we're all asleep in the same dream

På tisdags- och tordags kvällarna delar vi vibrationerna som far genom våra halsar medan vi sjunger våra mantran, sittandes i skräddarställning på pusselbitarnas mångfärgade golv. När vi lägger oss ned utspelas… ting, i mitt huvud. Ty draperierna dras isär när ögonlocken mina sluts – teatern kan börja. Barnens skratt far som skott genom mitt huvuds tomrum, ljusets strålkastare snirklar sig i magtrakten medan protagonisten (Jag?) i dramat förvandlas, upplöses och byter existens. Min personlighet klyvs, fördubblas likt celler, dunstar som vatten, förtätas, flyttar ut och samlas igen. När ridåerna sluts och mina irisar åter möter ljuset frammanat av en taklampa, kastas jag hänsynslöst tillbaka ut i den dimension av livet som är mig alltför bekant. Det vardagliga livet är skenbart logiskt, egentligen tämligen anspråkslöst att försöka härma. Men våra inre, osammanhängande skådespel – ack – när ska deras era infalla?