caminando

Berget är blått och ljuset är naket trots att skymningens skylande färg täcker mijas costa med sin mystik. Rökandes, hängandes ut över fönsterkanten kan jag vara mig själv – fylls av dendär bekanta men odefinierbara känslan av uppskattning. Världen verkar för mina önskningar, jag kan se tecknen, de antar en form som är mig begriplig.

Rädslan över att dö ensam, över livets tragik och över att leva ständigt oförstådd är stor. Jag är rädd för att jag är i mitt esse nu. Rädd för att aldrig vara vackrare, mer naiv eller fylld av drömmar. Skräckslagen över sorgespelen som livet kommer servera mig. Och, kanske mest av allt, rädd för att mina drömmar ska torka, bli till russin, att mina visioner ska trasas samman och tillslut regna i form av betydelselösa, bittra ord över nästa generation. Tror bestämt att jag inte vågar bli gammal, jag hoppas att stressen över att realisera mina drömmar förgör mig medan jag är mitt uppe i att leva mitt liv.