paloma negra

Har haft sommarlov, men jag har inte varit ledig från mig själv. Känner mig nervös över att börja skolan, ta semester från Jaget och packa in det i måsten, borden, krav, press. Fast stress och press är förhållningssätt och jag är en fri fri fri individ och människa, född att välja, född att göra det som faller mig in. Kvinnan som sitter på mitt revbens trädstam dinglar glatt med benen. När regnbågen kommer fram hoppar hon ned till platån nere i min maggrop och släpper ut fåglarna den elake tillfångatagit. Vad de flyger, vad de är vackra, se! Se på dem! Sedan blåser hon i trumpeten och hela världen faller samman. Svart. Svart. Svart. Så skrider dagarna framåt på tidslinjen, stundtals färdas de genom djupa dalar, men där bortom skymtar de berget. Berget som utlovar förändring. Finns det ett före och ett efter? Befinner jag mig i skärselden eller i nangiala?

regression for progression

tjena

Själen är en del av oceanen och tankarna är vågorna som rullar fram och rullar tillbaka på strandkanten vi tillbringar livet på. Stillheten mellan vattnets böljningar kommer i skymundan för tankarna och känslorna på vågtopparna. De som tillsammans utgör sinnet, men ändå är två vitt skilda mysterier att simma i. Jag stal denna tankegång av en käck engelsktalande gubbe, men medvetandet är kollektivt, det stiger upp ur havsdjupen och ned från himlen. Ja just det, livet är en paradox. Ändå symboliserar alla ting i världen den, ja, vad ska jag kalla den, riktiga? världen. Tveksamhet är nog den största synden, värre än all ondska, för en god människa som tvekar kan inte vinna över en ond. En god människa som följer intuitionen och åker farkost i sin egen rymd kan landa på vilket stjärna som helst. Stjärnan den gode människan slutligen hamnar på kanske inte är den hon ville slå sig ned på från början, men låter hon bli att analysera ska hon snart se att hon inte hade kunnat slå sig till ro på ett mer lämpligt ställe. Föressten är vi alla stjärnor, inte bara i en symbolisk mening utan också materiellt sett. Vi består av samma stoft. På så sätt är vi inte bara rymden, utan också jorden och varandra.

beyond consciousness

Boards of Canada – Davie Addison
Wildbirds & Peacedrums – The Drop
Twin Sister – Lady Daydream (Cassette Version)
Passion Pit – Tonight, Tonight
Brothertiger – Feel
Boards of Canada – Roygbiv
Built to Spill – Life's a Dream
Stars – How Much More
Taken by Trees – Anna (CFCF Remix)
My Morning Jacket – Wordless Chorus
Scenic Square – I Don't Want to Go
KeepAway – Yellow Wings
Glasser – Glad (Delorean Remix)
Lali Puna – remember
The Beach Boys – Feel Flows
Wiz Khalifa – The Thrill
brazos – Day Glo
Tycho – Coastal Brake
Beach House – Norway
Papercuts – A Dictator's Lament (Neighbors remix)
dinowalrus – Nuke Duke 'Em (Mae Shi Remix)
Mr Little Jeans Vs. Twin Shadow – Twins In The Attic
Penguin Prison – A Funny Thing
The Helio Sequence – Take, Take, Take
JBM – Cleo's Song
Phoenix – Lasso
Florence + the Machine – Postcards From Italy
The Antlers – Epilogue
Holiday Shores – Phones Don't Feud
Minus the Bear – Pachuca Sunrise (Alias Remix)
Modest Mouse – Your Life
Iron & Wine and Calexico – Sixteen, Maybe Less
Devendra Banhart – Seahorse
Chad VanGaalen – Willow Tree
Fleet Foxes – Ragged Wood
Ratatat – Cherry
The Antlers – Bear
Four Tet – You Were There With Me
La Roux – Armour Love
Saxon Shore – Bar Clearing Good Times
Flowers From the Man Who Shot Your Cousin – Lay Down Your Arms
Boards of Canada – Turquoise Hexagon Sun
The xx – Intro
Andrew Bird – Lull
Andrew Bird – Plasticities
Rogue Wave – Eyes
Lali Puna – Small Things
The Helio Sequence – Hallelujah
Mirah – Make It Hot
Lali Puna – Micronomic

energia

Y ella es flama que se eleva
Y es un pájaro a volar
En la noche que se incendia,
Estrella de oscuridad
Que busca entre la tiniebla
La dulce hoguera de el beso
Que mal amor es sus labios
El infierno es este cielo

the one within

Minns inte vårat farväl. Skakade vi hand, gav varandra vi varann en avskedskyss eller skildes vi som eviga fiender? Brasan brinner, bakgrunden är röd och konturen träder fram tydligt av den skepnad som vandrat bortåt, iväg till ett ställe jag inte känner till. Du är inte saknad. Men jag hatar dig inte. Du är som någon jag en gång kände, någon jag kanske möter på bussen en dag, småpratar med. Du är en skugga av något som varit, en vålnad som inte växer upp, en vissnad blomma. Vi känner varann rätt väl, du och jag. Vi har bråkat om platser, om stämningar om, om val, om ignorans och om ställningstaganden. Jag vann. Jag, hon nya. Jag vann.

Hejdå lådsasJag

Framför mig ser jag den ljusa, stora handen min mörkare skulle vilja fatta. Jag springer i hasorna men når inte ända fram

jag älskar musik

Benediction And Dream - Lila Downs
The Floating Bed
El Conejo - Los Cojolites
Paloma Negra - Chavela Vargas
Self-Portrait With Hair Down
Alcoba Azul - Lila Downs
Carabina 30/30 - El Poder Del Norte
Solo Tu
El Gusto - Trio Huasteco Caimanes De Tamuin
The Journey
El Antifaz Liberacion Miguel GalindoAlejandro MarehualaGerardo Garcia
The Suicide Of Dorothy Hale
La Cavalera
La Bruja - Salma Hayek/Los Vega
Portrait Of Lupe
La Llorona - Chavela Vargas
Estrella Oscura - Lila Downs
Still Life
Viva La Vida - Trio/Marimberos
The Departure
Coyoacan And Variations
La Llorona - Lila Downs/Mariachi Juvenil De Tecalitlan
Burning Bed
Burn It Blue - Caetano Veloso/Lila Downs
Vem vet - lisa ekdahl

people are strange when you are a stranger

Allt klaffar själen har fått fäste i viljan vi är förenade jag min själ och viljan vi ska gå ut och leka tillsammans. Dessutom är musiken och poesin så vacker och naturen och hästarna och vinden den blåser i mitt fönster och fan vad det kraschar

24 07 2010

Nuet är alltjämt problematiskt att levandegöra i huvudsatser och bisatser som syftar till att bilda begripliga meningar. Svävar iväg totalt var gång jag med påklistrad ihärdighet försöker. Jag hamrar inte fast spiken med det jag egentligen vill skildra på husväggen, utan hänger flummiga trådar i alla möjliga färger från osynliga krokar i märkliga vinklar som svävar i luften utan synbart fäste. Dessa låter jag representera meningen bakom mina osammanhängande texter och förutsätter att eventuella läsare tålmodigt ska fnula på vad jag menar. Kära eventuella läsare, härmed tillkännager jag att inte ens jag, författaren, begriper innebörden av det jag förtäljt. Herregud, man kan ju inte hänga krokar i luften, i luften finns inget att fästa krokarna på! Faktum är att det är naivt att tro att vitt spridda associationer och liknelser kan förmedla något annat än att en helhet är synonymt med kaos. Kära eventuella läsare, jag förnekar inte att jag ämnat berätta för er att verkligheten är vriden, osannolik och osammanhängande, men nu har jag en ny, kanske något mer reell idé.

I varje kaos finns egentligen ordning. Åtminstone i vår lilla människobubbla består jorden av ordnat kaos. Natt följer dag, efter sommaren kommer hösten, efter att man levt dör man. Ordning, ordning, ordning. Tankens och känslans subjektivitet förvirrar oss stackars människovarelser, vi luras att tro att tillvaron är kaosartad. Men faktum är att livet går sin stilla gång, mönstren ritades före människans Era och kommer inte ändras förrän vår art dött ut. Jag syftar inte enbart på yttre företeelser och mönster som bildar ordning sett från ett stort perspektiv, utan ordning finns även inom oss människor. Tillåter ni mig att tala i bildspråk igen skulle jag säga att vi alla har våra inre tempel. De flesta av oss låter dessa stå tomma så länge att mossa och annat oknytt börjar härja i de inre underverken. Därinne står trumpeter, orglar och violiner och vissnar av väntan på att användas. Bestämmer man sig, med förnuftets och känslans otroliga kraft när dessa sammanfogas, kan man lyckas nå dessa instrument. Bara man når dem kan man spela på dem, och spelar man på dem levandegörs den mest egendomliga musik inuti en och lockar en till ordningens väg. Musiken är i själva verket intuitionen och intuitionen leder en in på den rätta vägen. Färdas man på den väg som utstakats för en redan innan födelsen når man ordning.

--

Själva ordnings existens betyder även att brinnande lycka finns, vilket i sin tur betyder att mening finns, vilket i sin tur betyder att instrumenten i åtminstone mitt tempel snart kommer att börja spela glada toner. Börjar bli dags att överge den sorgsamma, vemodiga melankoliska varelse jag varit ett tag. Tiden är snart kommen för att ställa fönstret på vid gavel och låta positivistetens ljus stråla. Det ända som saknas att uträtta dessförinnan är att reda ut de trassliga garnnystan jag ärvt av mitt förflutna. Därefter ska jag ställa mig på vinnarpallen ordningens plattform utgör där på kaosets stökiga vind.

Och där ska jag stå.
Med ett stort jävla leende.

betydelselöst

Jag finner inte ro
lugnets kvistar
springer inte ur min själs
stam

Till och med om sommaren
regnar det.
Hårt
slår vattnet mot marken

Kartonger
rymmandes gammalt
packas
stoppas i källaren

Nya gardiner
sys
hängs upp
men inte
fladdrar förändring
vinden har övergivit
mig

Mellan trasiga pärmar
och frasiga blad
läser jag
om dåtidens
pessimism

På anspråkslösa sidor
kartlägger jag
tankar

På loppmarknader
köper jag nya
intressen

--

I meditationens tomrum
pratar intuitionen

I drömmen
leker fantasin

Litar varken på
förnuft
eller
känsla

Tvivlar på vägen
jag strövar på

Frågeställningarna
travar i riktningar
jag inte förväntat mig

Tomheten är ful
fyller rummet med
vackra
intressanta
ting

De skänker mig intet

För alltid min egen
För alltid ingens
För alltid slav
Föralltid fri

Alltjämt splittrad
det uteblivna lugnets
fröer
strös överallt

Mångtaliga skruttiga växter belamrar jorden

Aldrig får Jagets stam växa sig stark

se el cambio que quieres ver en el mundo

you can tell the world

16 07 2010

I would love to live
Like a river flows.
Carried by the surprise
Of its own unfoldning

John O' Donohue

ALLENA

Jag heter Allena och har sett syrenen väckas till liv sjutton gånger. Att jag sett det sköna skådespelet just sjutton gånger, det har min moder berättat. Min moder grämer sig mycket över min tankspriddhet, hon kan inte begripa hur hennes dotter år efter år glömmer bort sin egen födelsedag. Min fader påstår att jag saknar all känsla för rationella och konkreta ting, men han bekymrar sig inte för att inte kommer att kunna giftas bort, för de säger att min skönhet är så påtaglig och så ständigt närvarande att man inte blir klok på hur jag kan vara ett barn av denna jord. Överallt jag kommer regnar blommor över mig och min aura skiner så starkt att skenet får mänskorna att tappa andan av hänförelse. Konstnärerna står på kö för att måla av mig, alla vill de avbilda det där ljuset de ser kring mig, de mummlar om aftonkvällens reflektion i havet och om änglar medan de nästan sliter av sig håret av frustration och besvikelse att de inte kan avbilda mig på en tavla.

Konstnärerna brukar göra närmanden. De försöker vinna mig. Jag ilsknas inte, jag vet att det ligger i deras natur att vilja äga det som är vackert, men jag är ingens. Inte heller är jag någots, jag är bara en del av Alltet. Om dagarna roar jag mig med att spela piano och dansa. Jag gläds när min skara av åskådare häpnar av förtjusning och beundran för mina bedrifter, men jag sörjer deras oförmåga att se att jag bara medlar mellan dem och mellan Alltets kraft. Det fantastiska, underbara ting de hör och ser där de stirrandes står uppradade längst väggarna i mitt vardagsrum är ju bara förankringar av Alltet. Alltet blir synligt för deras ögon under några flyktiga ögonblick genom mina toner och rörelser.

Jag önskar så, att de kunde följa med mig ut om de dimmiga månskensnätterna och dansa med mig och älvorna. Skrattandes och skojades skulle vi ta sällskap från byn, vi skulle gå en sträcka längst landsvägen och korsa träbron över floden, skutta över gärsgården och sedan direkt ansluta oss till ringen älvorna dansar i. Men människorna här i byn, de ser inte vidundren i naturen. De är rädda för Krafterna, de föredrar att stanna i sina hem där de känner sig trygga, gubbarna sitter i sina gungstolar, gummorna stickar, kvinnorna städar, männen läser böcker och barnen leker framför braskaminerna. Jag får gå allena till älvornas möten. Sammanlänkade hand i hand dansar vi oavbrutet i salighet tills dagen just ska gry. Då tar vi farväl och jag springer hem på lätta fötter, som besmittad av älvornas nätthet.

Min moder ogillar mina nattliga äventyr så jag har tagit för vana att lägga mig i min säng och låtsas sova medan jag hör hur tuppen gal, hur min moder och pigan stiger upp och hur de sedan donar med teet i köket. Därefter brukar min moder komma inklampande till mitt ljust inredda rum. Muntert brukar hon hälsa mig god morgon genom att säga att det är bäst att jag stiger upp, för solen står redan högt upp på himlen. Hon är ganska brysk och klumpig till sitt sätt, min moder. Men jag älskar henne. En av min kärleks färgglada fjärilar flyger jämt kring hennes axlar. Min moders är lila och heter carino, men tråkigt nog kan hon kan inte se den. Om hon hade kunnat skulle hon ha dyrkat den mer än den Gud hon ständigt talar om. Dessutom hon skulle hon uppskatta att se dens sätt att strö stjärnor kring sig när den är glad, å vad fin den är! När jag var yngre berättade jag om fjärilskolonin som bor i min aura för alla som ville höra på, men de vuxna avfärdade mig, bedyrade att det jag sa var nonsens. Men det är sant, och fjärilarna är faktiskt det finaste jag har. När jag möter en person jag inte träffat förut ber jag en av mina fjärilar att ständigt följa och skydda denne älskvärda människa som nyss korsat min väg för första gången.

Fjärilarna skyddar dem från det Onda. Jag visste inte att det Onda fanns förän Näcken förtäljde historien för mig en kväll.

quiero encontrar mi sitio

estamos solos en medio de un monton de gente.

queremos gritar, queremos correr en libertad, queremos llorar de felicidad, queremos sentir el universo sobre nosotros, queremos vivir.

queda muchas velas
y se quieren consumir.

---

hoy es el principio y el fin. hay que usar el poder de mi imaginacion. abrir las puertas.

aunque no pueda mirar hacia el sol
se que siga brillando

..siento mi alma queriendo escapar

el universo sobre mi

Jag går längst Stockholms gator, intresserar mig inte längre för människorna jag passerar, myrorna. Ingen ser mig när jag är genomskinlig. Ni vet att jag lämnat min kropp va? Jag svävar där uppe i det blå, leker kuragömma med molnen samtidigt som jag ser oss alla där nere, under mig. Jag ser mig själv gå, men jag är inte där, jag var ju där, här uppe. Jag går, och fortsätter att gå. Går tills benen bär mig hem. Men när jag kommer hem jag glömt bort att jag tog cykeln från stationen. Faktum är att jag inte minns hur jag tog mig hem. Gick jag? Men jag låste ju upp cykeln? Vad i helvete? Tvungen att kika från köksfönstret. Står cykeln verkligen där? Ja, det gjorde den. Tur att cykeln gav konkret bevis på vad som verkligen hänt, en liten påminnelse till minnet, annars skulle jag ju inte ens veta vem som flygit kring över mig och vem som gått på gatan.

Nej nu hittar jag ju på igen. Jag har inte alls varit i himmelen idag.

08 07 2010

I skymningstrakterna mellan vaket tillstånd och drömmens vridna fantasiland (där man kan gå uppochned på horisonten och rosa tandborstar solar på klippor) snurrar hjulet. Förtvivlat försöker jag, med tankens kraft, få det att snurra i motsatt riktning, åt vänster. Vattnet, dess drivande kraft, dess forsande är jag oförmögen att påverka - men jag kan rekonstruera själva hjulet, naturen har gett mig sin tillåtelse. Önskar dock att jag kunde frysa vattnet en liten stund, stoppa tiden, få en möjlighet att rätta till andra människors snedsteg vid tidigare försök att bygga om hjulet utan någons vetskap, men naturen är mig övermäktig. Måste hålla mig till att förbättra endast själva hjulet. Till och med i tanken är det emellertid svårt att föreställa sig ett komplett hjul, visualisera ett hjul som rör sig i den rätta riktningen utan att någonsin tveka på sitt sanna och riktiga öde - alltså ATT SNURRA ÅT VÄNSTER. Det verkar inte kunna bestämma sig och min tanke är alltför svag och otränad för att tvinga det att röra sig ditåt.

Natten kommer.
Finner det märkligt att solen varken går upp eller ned i norr, lever man i tillfällig evighet,
är man i själva verket död?
Natten går sin väg.

Svär på att jag såg himlen glittra igår. GLITTRA

Slår tärning med melonbitar.










Vägrar resignera.

my salvation lies in you love

på min sommarnatts himmel som skymmer och gryr samtidigt avtecknar sig silhuetten av ett stort träd

sinnet för starkt för att fortsätta.

Allt (gud, allah, buddha...) - giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden. kanske wiij har rätt, kanske är det man accepterat redan förändrat

ya no puedo mas

Djävulen spatserar bestämt fram och tillbaka på nyckelbenen. Som ett barn i trotsåldern har han tagit på sig uppdraget att vakta. Den fule lille varelsen bemödar sig med att tvinga rädslan och tankarna härska över livet. Varje morgon ristar han in "frukta änglar, ty glädjen sämjan framkallar är mindre än smärtan vid förlusten av samhörigheten" med spretiga bokstäver på halsens väggar. Han har vanan att varje dag flina tandlöst åt sitt verk medan han nöjt iakttar blodets rinnande natur. Varenda natt skriker han av vrede när han märker att sömnens helande kraft läkt huden. Han kämpar verkligen, den stackars kraken. Kämpar för att de färggranna känslorna inte ska ta sig igenom hans lilla avgränsade verklighet. För honom är glädje synonymt med att avvärja rädslans och tankens inkräktare, eller, ännu bättre, lyckas ta dem till fånga och låsa in dem bakom revbenens galler. Å, vad tillfredsställd han känner sig när han ser ner på sina offer från sin platå. Han skrattar åt dem där de sprattlar och vrider av sig av panik i sina celler. Han älskar känslan av att ha makt över de där färgglaga typerna. Fyfan, vilken ohyra, tänker han.

På den köttsliga kroppens högra sida väntar den kutryggige pilgrimmen otåligt. Stödd på sin krokiga trästav grämer han sig över vad han ser försigår. Mumlar irriterat att vägen är lång och att den inte kan påbörjas förän djävulen gjort reträtt till ena axeln, där han skall leva i eremitskap tills han brinner upp. Den gamle mannen vill också åt huvudet, men också sinnesintrycken och känslornas flöden. Han bedömer därför allemansrätt till nyckelbenen som en godtagbar lösning. Han vreds dock inte över ockupationen ty han anser erfarenheten av tankeverksamhetens fjättring som en elementär förutsättning för att förstå de monologer han planerat som underhållning under vägen mot världens ände.

.......................

duende?