25 08 2009

Himlen gapar tom. På marken dansar björkarnas skuggor rytmiskt till vindens melodi. Jag förnimmer deras närvaro, men när jag tar av mig hörlurarna och vänder mig om förstår jag att jag är ensam om att ha ett hjärta som slår. Försvinner in i radions värld igen. Programledaren i P1 uppmanar mig att bryta alla mina vanor.

Fröerna jag sådde längst vägkanten har skjutit upp ljusgröna grässtrån. Vad vackra de är, mitt bröst sväller av en sorts dyrkan. Är jag verkligen deras moder?

Alla dessa blommor är välsignade av den vördnad och omsorg människorna som lämnat dem visat. Mitt altare står kargt och tomt. Vad bör jag offra?

Äppelträdet har stulit de dödas näring, livnärt sig på den och antagit en imponerande storlek. Jag nöjer mig inte med att äta fallfrukten, utan plockar äpplen från grenar jag egentligen inte når.

Fan, vad sura de är.

Live to tell the truth

Mina verk är en del av mig långt innan jag visualiserat dem i jordisk form. Emellertid har jag aldrig förmått att ge liv till mina alster såsom jag föreställt mig dem. Jag behärskar inte min själs språk.

Jag har ryckt bort skölden som avslöjar hur mekanismerna spelar samman. Min skrivmaskin är ett vackert instrument. Ett mästerverk som äger makten att spegla min själ när den dagen infunnit sig.

Jag må vara en amatör - ändå kan man inte komma ifrån att jag lyckats gestalta åtminstone fragment av min själ på papper. Därför vill jag ge världen min konst. Ovanpå garderoben, samlad i en hög på skrivbordet eller i en fil i datorn gör den ingen nytta. Jag vill sprida den med vinden och kasta den som stenar i vattnet. Min önskan är att jag ska få påverka människor.

Igår kväll gav jag bort min favoritmålning.

Make Light by Passion Pit

If I had hands I'd hold up high
My lofty dreams and my alibi's real name
But I have no strength
So I toss and I turn and I spit in the urn
There's a ghost in your eye
There is someone that knows more than I
But I'm quick to deny

So I try and I scream and I beg and I sigh
Just to prove I'm alive
And it's alright
Cause tonight there's a way
I'll make light
Of my treacherous life
Make Light!

13 08 2009

Jag trodde att jag hade lärt mig något om självbehärskning under min tid i USA. Vad jag misstog mig.

Jag skriker och häller skållhett te över hallgolvet. Säger saker jag inte menar för att vålla skada i min moders redan trasiga själ.

Ja, ondskan våldsgästade mig ikväll.

Nej, jag skyller ifrån mig. Inte ens begreppet ondska förtjänar skulden. Endast jag står för mitt handlande. Jag,bara jag.

Jag erkänner: Jag är inte en god människa.

Därför föraktar jag mig själv.

12 08 2009

Are my deeds sins? I mean, I abandon people I think I love because it will be easier to find out who I really am without them.

paint the silence

. .






















Stillheten dränks av det krig syrsorna och mina rosslande andetag för. Deras orkester spelar i otakt med mina rörelser. Jag springer av panik. Jag springer av rädslan för att bli inträngd i ett hörn. Jag springer av fruktan för att inte få tillräckligt med plats.

Jag löper ikapp tystnaden, den ekar stundom mellan mina sinnens väggar. Mina tankars vålnader slutar tala till mig. Det enda som existerar är Jag, och den musik mina andedrag och syrsorna skapar tillsammans. Rytmiskt dansar min kropp framåt i en tillvaro som står still.

När jag når dörren sätter jag mig ned och förenas med min omgivning. Den svala kvällsluften strömmar genom mina lungor. Jag skälver. Jag, som fått ett namn inför den synliga världen, existerar också under murarna min tärda hud utgör.

15 07 2009

Ja visst gör det ont när knoppar brister
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt,
som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger

Ja det är svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla

Då när det är som värst och inget hjälper,
brister som i jubel trädets knoppardå,
när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya,
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet
vilar i den tillit
som skapar världen.


Karin Boye

28 07 2009

Jag beträder trappan upp till de dödas rike. Ljusets sylvassa blad skär sönder min iris. Ändå kan jag se. Bakom mig ligger den mörka tjärnen jag paddlat över. Vänster om mig stoltserar tallarna med sina kronor. På min högra sida dånar forsen. Vattnet väller nedåt, bortåt, överger mig utan avskedsfraser.

Jag inser att min kropp lämnat mig på trappavsatsen. Jag har blivit till ljus.

Ovanifrån är allt vackert.

Ånger. Jag springer, innan allt förtvinat. Innan skymningen stulit min värld.

När jag kommer ned läker mörkret mina ögon. Jag ser hur marmorn vittrat. Framför mig faller trappan sönder.

Jag gjorde ett val – vägen till dödens imperium är omintetgjord.

Jag lever.