Era anleten vittnade om att just idag fanns inga distinktioner mellan natur och människa. Som Guds avbilder var era ansikten gnistrande vita, de liksom reflekterade snön som förtrollat världen.
Dina, dagen till ära, spacklade ögon och lappstiftsröda läppar klädde av dig medan ni vandrade hand i hand mot prästen. Sårbarheten var påtaglig i din strävan efter att dölja din kärleks vansinniga nakenhet.
Framför altaret stod ni. Du var så skör, så fruktansvärt vacker. Du, min fader, din ryggtavla var framåtböjd och liksom varslade om att ett stort löfte skulle avläggas.
Ni gifte er på vintern. Jag minns det, ty kylan hade gripit tag om våra lungor och åsamkade andetagens rytmiska rökdans framför oss.
Bloggtoppen
Thursday, December 31, 2009
Saturday, December 26, 2009
26 12 1009
Ska jag:
Svälta mig själv tills jag ser i syner och ramlar baklänges på min egen skugga?
Dricka mig full på julglögg tills hela världen snurrar?
Förtära starkt kaffe för vakenhetens skull tills magen sönderfrätts?
Trycka i mig diverse julgodis tills min kropp omfamnats av fett?
Kedjeröka cigaretter bara för att?
Döva ångesten genom att springa genom vintervita idyllandskap?
Häva ur mig alla ytligheter jag bär på inför frivillig publik?
Vända på dygnet för att slippa konfronteras med ljuset?
Kolla på skitserier/följetonger/filmer på tvn med mina bröder?
Jaga förändring genom att vända upp och ned på mitt rum?
För självdestruktivitetens skull gå ut i kylan i syftet att frysa?
Stänga in mig i badrummet och göra situps tills min kropp skälver?
Hålla god min under lutfisksmiddagen och riktigt känna hur ingen av oss hör till?
Det är frågan...
Monday, December 21, 2009
Sunday, December 20, 2009
ideal 20.12.2009
Preparaten jag tar dövar inte ångesten. Jag blir på förargligt humör i mina onyktra stunder och i stället för att detaljen urskiljer sig fogas allt samman till en äcklig lera. Himlen är det märkligaste jag sett – vad gör min lampa ovanför hustaken? Jag öppnar fönstret i förundran –
och begick därmed en av de största synderna. TVEKAN.
Hur låter det om man klappar med en hand? Hur låter ett fallande träd, om ingen hör det? Djupt inom mig vet jag svaret – och det är inte lika realistiskt uträknat som du kan tänkas tro! Talspråk är endast ett verktyg som namnger den tolkade informationen kring oss, den vi kallar kunskap. I skolan har jag fått lära mig att språket är bryggan mellan individen och hennes omvärld. Jag har blivit åtsagd att det som inte kan förklaras genom språkets logiska termer är osant. I min psykologibok står det att desto bättre man behärskar ett språk – desto bättre är man medveten om vad som händer i och kring en. MEN – jag var ju medveten om vad som hände innan jag kunde tala! Innan jag förmådde att uttrycka mig genom ett språk hade en medvetenhet infunnit sig i mig. Den fanns redan innan min första cell delade sig inuti skepnaden min mamma ÄR. Faktum är medvetenheten alltid har funnits – och den är inget vi kan förklara med ord. Den måste kännas – upplevas. Sedan insikten om medvetenheten uppkom i min högra hjärnhalva har jag förstått att begrepp som du och jag bara existerar som begrepp. Jag kan inte särskilja föreställningar som själ/förnuft/kropp, individ/grupp, människa/natur, ty allt är SAMMA. Språket är en företeelse som bryter ned ALLTET i påhittade beståndsdelar. Vi - och ja, ordet vi i detta sammanhang inkluderar även de ting människan hävdar är döda, som t.ex. stenar - ÄR EN SJÄL. När jag var yngre och klokare förmådde jag att genomskåda min natur och se in i ALLTETS SJÄLS grundläggande natur. Vart fan tog den förmågan vägen?
och begick därmed en av de största synderna. TVEKAN.
Hur låter det om man klappar med en hand? Hur låter ett fallande träd, om ingen hör det? Djupt inom mig vet jag svaret – och det är inte lika realistiskt uträknat som du kan tänkas tro! Talspråk är endast ett verktyg som namnger den tolkade informationen kring oss, den vi kallar kunskap. I skolan har jag fått lära mig att språket är bryggan mellan individen och hennes omvärld. Jag har blivit åtsagd att det som inte kan förklaras genom språkets logiska termer är osant. I min psykologibok står det att desto bättre man behärskar ett språk – desto bättre är man medveten om vad som händer i och kring en. MEN – jag var ju medveten om vad som hände innan jag kunde tala! Innan jag förmådde att uttrycka mig genom ett språk hade en medvetenhet infunnit sig i mig. Den fanns redan innan min första cell delade sig inuti skepnaden min mamma ÄR. Faktum är medvetenheten alltid har funnits – och den är inget vi kan förklara med ord. Den måste kännas – upplevas. Sedan insikten om medvetenheten uppkom i min högra hjärnhalva har jag förstått att begrepp som du och jag bara existerar som begrepp. Jag kan inte särskilja föreställningar som själ/förnuft/kropp, individ/grupp, människa/natur, ty allt är SAMMA. Språket är en företeelse som bryter ned ALLTET i påhittade beståndsdelar. Vi - och ja, ordet vi i detta sammanhang inkluderar även de ting människan hävdar är döda, som t.ex. stenar - ÄR EN SJÄL. När jag var yngre och klokare förmådde jag att genomskåda min natur och se in i ALLTETS SJÄLS grundläggande natur. Vart fan tog den förmågan vägen?
Saturday, December 19, 2009
Thursday, December 10, 2009
Emersen
So shall we come to look at the world with new eyes. It shall answer the endless inquiry of the intellect, — What is truth? and of the affections, — What is good? by yielding itself passive to the educated Will. ... Build, therefore, your own world. As fast as you conform your life to the pure idea in your mind, that will unfold its great proportions. A correspondent revolution in things will attend the influx of the spirit
Saturday, December 5, 2009
december 5th 09
Härom natten drömde jag att innan jag hade målat apelsinbladens skuggor saknade jag dem, de var viktiga i mitt liv där de avtecknande sig mot bordsytan. När jag hade avbildat min tolkning av dessa, förlorade de sin innebörd. Efter att min tolkning av stimuli, med rötter i känslan och det rationella tänkandet, förlorade själva skuggan sin verkliga innebörd. Plötsligt stod den lägre i rang, åtminstone ställd i kontrast till min befintliga omgivning. Vilken sorg att vakna till. (Dö och bliv!)
Innan jag somnar bemödar jag mig att fly min existens genom att trycka den ut ur min kropp, bäckenbenet är synonymt med exit. Jag vill rymma från mitt fängelse innan det ljusnar över horisonten. Måste komma till insikt innan den sista dagen grytt. Vad är att leva? Kunskap existerar innanför skallens strikta ramar = alltid subjektiv. Skildras den utanför ställs den i lägre rang, det har mina drömmar lärt mig. Redan innan kunskapen tagit farväl av hjärnan är den mindre sann än världen som omger mig. Det jag kan skönja är blott information, förvisso uppenbarad för mig, men jag förmår inte att se den för vad den är, utan den antar olika skepnader för oss alla eftersom förfarandena man kan äga visshet om ter sig olika hos oss (perception, logik, känsla ock språk). Det jag INTE förmår att varseblivas om är dolt för min uppfattningsförmåga eftersom jag är en människa nedsmutsad av både det som varit och skall komma (nuet är den punkt där det som redan hänt och det som är förutbestämt, möts) Det onda har gjort dig så hemmastatt bland oss att vi knappast förstår att urskilja skillnaden mellan svart och vitt längre. Vart jag än vänder mig ser jag grått.
När blev kunskap och rationalitet normen? Varför har romantikens eras åskådningar nästintill uteslutits från de allmänna tankesätten? Måste vi ge oss hän till upplysningens och realismens förbaskat trista världar? Om jag aldrig kommer att vara i stånd att tolka informationen i den yttre världen sanningsenligt - då måste det inre, alltså känslan och den medfödda intuitionen härska över mitt väsen. Fragment av sanningen, den stora världselden bor ju inom oss, inom allt. Kanske är det därför föremål som icke andas har rörelseförmåga. Det ha påståtts att om vi öppnar våra sinnen för sympatins kraft skall vi förstå våra medmänniskors öden.
På en balkong fylld av ljus som gjorde oss naknare än vad vi förmådde förstå, erkände jag. Medgav att det är inte bara det materiella jag är räds för – utan jag är rädd för självaste kärleken. Så fort rötterna visar tecken på att vilja gro – drar jag kvickt upp dem och sår mina frön på annat håll. Suger ut all näring, utan att befruktas förs jag av ren mixture av egoistism och rädsla, vidare. Bort, mot nya vyer där jag kan välja ett nytt Jag. För: JAG. VÅGAR. INTE. ÄLSKA. FÖRRÄN. EPILOGEN. KOMMIT… DÅ SLUTET KOM FÖRE BÖRJAN – DÅ LYCKADES JAG.
Innan jag somnar bemödar jag mig att fly min existens genom att trycka den ut ur min kropp, bäckenbenet är synonymt med exit. Jag vill rymma från mitt fängelse innan det ljusnar över horisonten. Måste komma till insikt innan den sista dagen grytt. Vad är att leva? Kunskap existerar innanför skallens strikta ramar = alltid subjektiv. Skildras den utanför ställs den i lägre rang, det har mina drömmar lärt mig. Redan innan kunskapen tagit farväl av hjärnan är den mindre sann än världen som omger mig. Det jag kan skönja är blott information, förvisso uppenbarad för mig, men jag förmår inte att se den för vad den är, utan den antar olika skepnader för oss alla eftersom förfarandena man kan äga visshet om ter sig olika hos oss (perception, logik, känsla ock språk). Det jag INTE förmår att varseblivas om är dolt för min uppfattningsförmåga eftersom jag är en människa nedsmutsad av både det som varit och skall komma (nuet är den punkt där det som redan hänt och det som är förutbestämt, möts) Det onda har gjort dig så hemmastatt bland oss att vi knappast förstår att urskilja skillnaden mellan svart och vitt längre. Vart jag än vänder mig ser jag grått.
När blev kunskap och rationalitet normen? Varför har romantikens eras åskådningar nästintill uteslutits från de allmänna tankesätten? Måste vi ge oss hän till upplysningens och realismens förbaskat trista världar? Om jag aldrig kommer att vara i stånd att tolka informationen i den yttre världen sanningsenligt - då måste det inre, alltså känslan och den medfödda intuitionen härska över mitt väsen. Fragment av sanningen, den stora världselden bor ju inom oss, inom allt. Kanske är det därför föremål som icke andas har rörelseförmåga. Det ha påståtts att om vi öppnar våra sinnen för sympatins kraft skall vi förstå våra medmänniskors öden.
På en balkong fylld av ljus som gjorde oss naknare än vad vi förmådde förstå, erkände jag. Medgav att det är inte bara det materiella jag är räds för – utan jag är rädd för självaste kärleken. Så fort rötterna visar tecken på att vilja gro – drar jag kvickt upp dem och sår mina frön på annat håll. Suger ut all näring, utan att befruktas förs jag av ren mixture av egoistism och rädsla, vidare. Bort, mot nya vyer där jag kan välja ett nytt Jag. För: JAG. VÅGAR. INTE. ÄLSKA. FÖRRÄN. EPILOGEN. KOMMIT… DÅ SLUTET KOM FÖRE BÖRJAN – DÅ LYCKADES JAG.
Subscribe to:
Posts (Atom)