the sun is risning

Ibland spelar världen mina önskningars toner. Gardinen fladdrade i mitt fönster på fjärde våningen, den friska luften vädrade ut sjukdomen från mitt inre och min intuition befallde mig att sätta på mig mina nästintill söndertrasade skor och gå ut. Vinden lekte med mitt redan rufsiga hår medan jag gick mot berget, mot bäcken, mot bron, mot feriaplatsen. När jag fick syn på Dig, vände jag om. Ändrade direktion, gick mot oändligheten, satte mig vid havet. Rökte en cigarett och såg på fåglarna.

Väl hemma i det gula rummet hörde jag stroferna quiero vivir, quiero sentir… strömma ut ur radion i vardagsrummet. Log mot mig själv i spegeln. Klämde fast yogamattan under armen, gick ned för trapporna. Ställde mig utanför porten och väntade på en vän, som till min besvikelse inte dök upp. Strosade iväg själv. Hann inte gå långt innan Du kom körandes i din gula bil. Blev egentligen inte ens förvånad, ty jag vet, att världen verkligen verkar för mig. …Fick skjuts till yogan, som jag senare fick veta var inställd.

caminando

Berget är blått och ljuset är naket trots att skymningens skylande färg täcker mijas costa med sin mystik. Rökandes, hängandes ut över fönsterkanten kan jag vara mig själv – fylls av dendär bekanta men odefinierbara känslan av uppskattning. Världen verkar för mina önskningar, jag kan se tecknen, de antar en form som är mig begriplig.

Rädslan över att dö ensam, över livets tragik och över att leva ständigt oförstådd är stor. Jag är rädd för att jag är i mitt esse nu. Rädd för att aldrig vara vackrare, mer naiv eller fylld av drömmar. Skräckslagen över sorgespelen som livet kommer servera mig. Och, kanske mest av allt, rädd för att mina drömmar ska torka, bli till russin, att mina visioner ska trasas samman och tillslut regna i form av betydelselösa, bittra ord över nästa generation. Tror bestämt att jag inte vågar bli gammal, jag hoppas att stressen över att realisera mina drömmar förgör mig medan jag är mitt uppe i att leva mitt liv.

somliga går i trasiga skor

Idag, söndag, lyssnades på Cornelius Vreeswijk i sjukdomens näste ämnar jag få rätt på samvetet. Gör naturkunskapsläxan, skriver brev till morfarn min, diskar undan efter min groteska framfart i köket. Igår kväll begav jag mig ut i regnet för att se invictus på bio, efter att ha spenderat flera dagar i min egna lilla värld under mitt täckte med boken the shadow of the wind. I fredags efter skolan kom mina oförtjänt fina vänner på hembesök till lyan där jag för till fället bor ensam. Lagade te, ritade teckningar, rökte cigaretter. Bion var hur som helst bra, förståelsen av språket var bristante i och med att engelskan dubbats till spanska, men budskapet gick väl genom någorlunda i alla fall.


Out of the night that covers me,
Black as the Pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.


William Ernest Henley