28 11 2009

"To see a world in a grain of sand
and a heaven in a wild flower,
hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour. "

- Friedrich Hölderlin


Jag vill ha er så fruktansvärt nära, men ändå begraver jag era närmanden i min egen självömkan. Klamra er inte fast – jag måste vara i ständig rörelse. Jag sätter halva sig själv åt sidan för är tjäna förnuftet. Min stackars själ svävar strax bakom min silhuett. Handflatorna är menade att peka uppåt, ja, menade att fånga livet. Felet ligger i att tre linjer delar händerna och berättar varsin historia om mitt fortskridande liv, är felaktigt dragna. Det har spåtts att större förhinder än de jag redan genomlidit finns att uthärda. Jag är inte benägen till att skönja en värld i ett sandkorn. Och att hela tiden väga lycka mot sorg, att kontinuerligt vara medveten om sammanfogande av kontraster, är så in i helvete komplicerat.

Alla dessa linjer som ryms i de arton delarna av min näve skildrar varsin epok an då, nu och framtid. Ty, nuet består inte av detta klockslag utan är en sammankomst av det som varit samt det som äro att vänta. Varför har konjuktivet tagits bort ur mitt modersmål? För stor vikt läggs vid det som varit, men, ignorera för guds skull inte faktumet att det som varit påverkar nuet och att framtiden går att relatera till dagens skeenden. Det som är ÄR. Därför är det viktigt att uppmärksamma andningen, ty denne genomsyrar mig genom mitt liv.

Jag eliminerar det viktigaste av min vardag. Det finns där, men kraven jag erhåller som skall uppfyllas oberoende av deras kostnad, tillåter inte ett uteslutande av jordiska förnödenheter. Varför förstår jag inte hur man kombinerar själsliv med intellekt? För att klara av de yttre kraven, bygger jag upp mitt liv kring vanor. Papper på Pared skriker åt mig med spretiga bokstäver – Gör det! Gör så! Tänk efter! Kan man vara för intellektuell för att estimera lycka? När sandkornet slutar vara en hel värld eftersom det bryts ned i beståndsdelar (länder) – kan man förmå att uppskatta det då? Människors fördomar och negativitet bryter ned mig. Jag har blivit oerhört känslig för kritik av både mig själv och min omvärld. Jag förmår inte att leva om jag inte omges av positivism och en längtan efter att tränga in i verkligheten.

Tillvaron är en dans på en lina mellan meningsfullhet och meningslöshet

Jag har druckit åtskilliga koppar kaffe på cafeterian nere på stan. Mina tidigare otillfredsställda behov spökar för mig. Min tillvaro är inte befintlig som ensam och melankolisk – så jag vrider på de förekommande företeelserna tills de omvandlar stämningen till den substans jag önskar att den existerar i. Det måste ha varit meningen ändå – vinden var på min sida och blåste för mig. Jag sjöng visor för mig själv och frågade träden om det är nödvändigt att man använder alla bokstäver i alfabetet lika mycket för att skapa balans i musiken.

Jag avskyr att behoven jagar mig – jag vill bli fri från yttre omständigheter. Jag kladdade med svart kolkrita kring mina ögon för att visa världen vem jag är och sedan skrev jag följande på ett linjerat papper: jag vill frigöra mig själv från social och psykologisk påverkan. Jag blev raskt tvungen att stryka psykologisk och ersätta (kludda över) ordet med ett frågetecken. Jag vet inte om att jag är beredd att ge upp konsten för att helt sjunka ned i mitt inre.

Undrar om termostatprincipen verkligen gäller på mig – hur mycket jag än strävar efter jämvikt förblir lasten på livets vågs ena sida på tok för tung. Längtar i hemlighet efter att leva som en bohem. Förankrad i materialism, men – åh – underbara tanke – tänk att bara bära med sig sin konst!

Biologiska, sociala och psykologiska faktorer samverkar. Det är tyvärr inte möjligt att isolera en del av mig och min miljö från en annan, precis som att göra skillnad på kroppen, medvetandet och själen inte är ett alternativ. Jag är en helhet. Helvete också. Hur ska jag någonsin kunna bli fri?

Under min depression sov jag aldrig REMsömn. Jag var en människa utan drömmar – jag var alltså INGETING. Undrar hur jag överlevde. Men – som bekant – människan blir, inom gränserna av arv och miljö – vad hon själv gjort sig till. Jag har funnit vissa känslokanaler där jag får ge utlopp till affekterna, såsom att måla och springa. MEN – det mest basala behärskar jag som vanligt inte. Jag har inte funnit källan till modet att SKRATTA, GRÅTA eller SKRIKA ännu. Vissa emotioner är förbjudna – de förpassas ned till helvetet jag inrättat inom mig. Min självdestruktivitet jag envisas med att klamra mig fast vid ger mig kickar utav närvaro. Sorgligt (?) nog upplever jag min egen eskapism som vacker.

Min storhjärna har vuxit sig gigantisk och förnuftet har övertaget – förnimmelserna flödar aldrig fritt. Min natur avslöjades åtminstone genom dagens motgång, kanske fostrades den en aning. Vill du kartlägga mina automatiska tankar? Jag är lättgenomskådlig – skrapa försiktigt på ytan och du skall finna en ocean av lögliga tankemodeller som borde föras upp till ytan. Berätta för mig! Vilka omedvetna motiv har jag? Vad förnekar jag? Min homeostas är rubbad och jag önskar intensivt att den aldrig blir till vad den en gång var

patetisk stackare

Medan vi sprang idag blev jag så rädd för att förlora att mina ben började göra ont. Jag har ju utlyst en hemlig tävling oss emellan. Bakom din rygg föraktar jag dig, men när vi står öga mot öga är jag under mitt bästa beteende. Man ska ju hålla sina vänner nära, men sina fiender närmst, sägs det.

Du är bättre på både engelska och spanska, har högsta betyg i allt och till råga på allt har du stulit min kille. Att du dessutom skulle komma i mål före mig, det blev för mycket.

mividanueva

"desto mindre hon sökte äran, desto mer vann hon den"