we're all asleep in the same dream

På tisdags- och tordags kvällarna delar vi vibrationerna som far genom våra halsar medan vi sjunger våra mantran, sittandes i skräddarställning på pusselbitarnas mångfärgade golv. När vi lägger oss ned utspelas… ting, i mitt huvud. Ty draperierna dras isär när ögonlocken mina sluts – teatern kan börja. Barnens skratt far som skott genom mitt huvuds tomrum, ljusets strålkastare snirklar sig i magtrakten medan protagonisten (Jag?) i dramat förvandlas, upplöses och byter existens. Min personlighet klyvs, fördubblas likt celler, dunstar som vatten, förtätas, flyttar ut och samlas igen. När ridåerna sluts och mina irisar åter möter ljuset frammanat av en taklampa, kastas jag hänsynslöst tillbaka ut i den dimension av livet som är mig alltför bekant. Det vardagliga livet är skenbart logiskt, egentligen tämligen anspråkslöst att försöka härma. Men våra inre, osammanhängande skådespel – ack – när ska deras era infalla?

on the first part of the journey

Förmanas att ej beträda min varelses vildmarker. Mina hypoteser bekräftas någorlunda av min fader. ”Dotra mi, det finns landskap i vårt inre vi ej besöka, en del äro vackra, medan andra äro desto farligare att vandra kring i”. Min ungdomliga nyfikenhet spritter – längtan efter att jaga ifatt ovissheterna kliar. Men, om de ljusa och mörka krafterna är antiteser till varann, då bör jag binda samman mina handleder. Jag skall ämna undfly det förbjudna suktandet. Det var trots allt inte jag som fick vision om att gud och djävulen sitter på olika sidor av samma tron. Handlingens emellanåt farliga platta sten vållar ringar på vattnet, vilka så småningom förgrenas med det stora världshavet. På så vis erhåller dessa rörelser ett oändligt inflytande. Ty jag vet, att vattnet, det slutar aldrig röra på sig.

jag blev karaktäriserad som en boheme och vågade äntligen leva mig i rollen

Var jag alltjämt tystad – alltjämt fångad i miljöns och de yttre omständigheternas gallerinhägnad? Är mitt väsen egentligen oroligt och känsligt? Mitt för stunden livliga temperament bubblar ut genom min huds mynningar. Instinktivt sökande efter förnyelse, efter ständig förändring, vandrar jag på calle de las pasadas. De vackert tecknande konturerna min gestalt flyktigt tillhandahåller ber mig om ting jag tvekar på om jag förmår implementera. Att i varje inandning fokusera på intensitet och på pånyttfödande är komplicerat för mig, som månde vara en transcendent varelse.

Vimlandet, svindlandet och svärmandet är mig obekanta – ändock möjligen endast förtryckta – uppföranden. Min moders kvinnlighet må emellertid undermedvetet projicerats på mig – och eftersom jag ämnat tillintetgöra alla likheter oss emellan – har även den fasaväckande feminitetens styrka sånär dräpts. Är det således dags att trasa sönder molnen som döljer bergstoppen och ge mig hän åt en av min naturs åtskilliga spelplaner? Jag tror allt att jag, med pseudonymen E-----, ska göra världen till min spelyta med mina glödande, pilskjutande ögon.