17.52

Jag vandrar på Stockholms sluttande kullerstensgator under en grå himmel. Brinner av längtan efter att resa mig upp i hela min varelse. Det sprutar askflarn från mina fem sinnen när jag dansar i cirklar i förorten. Det vilar något mjukt över mig när jag pendlar mellan ytterligheter. Det stramar i mina leder när jag bör nödvändigheternas bördor i mina matkassar. Det sägs att det inte går att ställa frågor som inte går att få svar på. Det är inte sant. Människorna på tåget viskar att man ska söka insikt med förnuftet och anse det viktigare att förstå än att leva. Jag är oförberedd. Jag har varken paraplyer, pengar eller båtar. Jag ämnar förstå att klokhet är att acceptera och att letande efter framtiden inte lönar sig. Verkligt sökande är att låta koncentrerade sinnen visa vägen. Vägen till ett mål som ligger bortom människans sfär. Vägen till föregående och nästa liv

Ändå är jag rädd.

chokmá

שָׁלוֹם

17.19

Blunda och känn hur allt bli svart. Du är en outsinlig källa. Rymden bor i dig. Det rör sig i botten av ditt väsen. Du existerar bortom vanans makt, djupt där nere ända upp till ytan, det skikt du lever större delen av ditt liv i.

Öppna kärlekens fönster, Livets ständiga vår är här, vädra, låt brisen leka med gardinen. Vi behöver inte söka, inte vänta, inte plågas. Blunda och du är fri. Nej, vi behöver inte plågas i den bemärkelsen att vi ska vänta, men livet innefattar också smärta. Att vidga sig betyder att låta känslorna flöda fritt, och det kan göra ont. Jag är trött på att läsa och skriva om längtan. Nu är jag här och jag gör mer än bara existerar, jag ÄR

19.55

Sommarens blad avlider och livets höst är färggrann, röd. Bladens slutgiltiga död, som fastställs precis innan de ska singla ned till marken och förmultna, är ful och brun. Tänka sig att de gröna bladen blir röda, och att just de färgerna är kontraster och således framhäver varandra. Blandar man grönt och rött blir det dock brunt, den allra tråkigaste färgen, ja, den verkligt döda.

När jag finner min motsats kommer jag att glimta till . Jag kommer att dansa för vinden i en lysande skrud en liten stund, innan jag och min antites beblandas och tror att vi ska smälta samman och bli till fullkomlighet. Då dör jag, falnar, faller pladask, murknar

Världen vill mig något