Autocritica

Ett glas faller till marken och krossas medan jag sover. Dagen efter sopar jag upp skärvorna. Spillrorna av det vackra var inte värda att spara när helheten gått om intet.

Fulla på en bar i en okänd stad, skrattade, medan regnet strilade ned från himlen. Ett uteblivet möte, ändå något nytt och annorlunda vunnet. Fattar man mod att tala främmande språk finns mycket att finna. Den vise talar dock icke utan räds för alla misstag som finns att begå. På så vis är den dumme den kloke. Ja, visst är synen på de smarta här i världen snedvriden. Bara dem som vågar fela lär sig nytt. Genom att fyllas av förvillelse har jag upptäckt att rökelse doftar gott, att mönstrade byxor är vackra, att jag är liten och att bergen är stora…

September rain

I hjärtat av ondskans land slokar livets träd. Hur kommer det sig att dess löv är som fagrast precis innan de skall falla till marken för att ruttna? Löven brinner i gula och röda nyanser på trädens grenar. Mer hängivet än någonsin förut knäar jag för att beundra dem. Jag lägger mina händer på jorden, dyrkar den mark som gett trädet näring. Först när löven singlandes far genom luften förstår jag att ormen kring min iris återigen lurat mig.

Jag befinner mig i ett land där växterna frodas som bäst när vinterns kalla vindar blåst in i mina lungor. Jag andas sorg, men världen spirar av lycka. Hur kan vinterns och vemodets regn ge liv åt världen? Inspirationen flödar genom mina veners stuprännor när molnen över berget är som gråast. Är det för att jag lämnas ut åt mig själv? Jag är min egen djävul. Min omvärld är en spegel av mig själv.

-

Jag såg oss sitta iklädda våra klänningar på en åker mitt i ingenstans när jag gick genom grinden som omger mitt hus. De vackraste röda blommorna jag någonsin sett växte bland livfulla blad. Fast, när jag kom närmare förstod jag att det vackra var en illusion. Bladen hade lagt sig över tallträdets nålar. Det hårda finns alltid bakom det goda, bara den vassa överlever. Blommorna kommer att dö, precis som det du och jag en gång hade redan har gjort.

Vissna och skrumpna ligger våra minnens blad på marken och återförenas med den svarta jord vi uppstod ifrån.

I min gestalts artärer hyllar man bergen som gränsar till hjärtats land. Där växer en till synes skör blomma som huden brukade skratta åt. Ändå är det lilla det största av allt. Brev ska stämplas och bläck ska porla över något som en gång växt lodrätt och inte vågrätt som numera.

Vad gör man, när till och med det svarta är genomskinligt? Armbandet med ett fejkat frö trillar hela tiden av min handled. Är det för att påminna mig om att inte ramla baklänges av min medfödda svaghet? Det andra snöret sitter emellertid kvar, tar gestalten av taggtråd och får min själ att blöda för att påminna mig om att söka reda på svaret om vad tecknet på den platta pärlan betyder. Dessutom finns det metallföremål jag kan ha på mig när jag ska föreställa den jag inte är-

Twisted Logic

Candels in your eyes

Shiny Happy People

Vägen jag färdas på är kantad av moraliska avgrunder.

I can't hear the music

Armbandet som skulle symbolisera lycka växte fast på min handled. Pärlorna av metall infekterade min eteriska hud. Utslagen slingrade sig likt en orm upp för min arm under natten, som spenderades i det blå rummet. På morgonen hade djävulens snara knutits kring min hals. Det jag, materiellt sett, håller av mest i denna värld, orsakade att jag hängdes upp på en påle för att se ned i helvetets klyfta. På mitt högra nyckelben satt Lucifer och Judas och skrattade åt mig medan jag begrundade värdet av mitt liv.

Jag såg ut över det torra fältet där jag aldrig funnit ro. Bakom mig låg den vackra vita staden, en av dem min morfar talat om. Varför kunde jag inte uppskatta det fagra? Vattnet jag en gång druckit och saltet jag själv brutit loss från stenarna, rann plötsligt som tysta små bäckar över mitt ansikte. Min varelse ropade efter att räddas.

Kring mig hade jag haft en människa som låtit kärleken slå rot i hennes arma hjärta. Trots sorgen hon bar på var hennes blod genomskinligt. Nu stod hon snett bakom mig, på min högra sida, iklädd i vitt. Hon såg på när mitt blod rann nedför gestalten min själ gömmer sig i och färgade klipporna under min kropp röda. Jag vände mig om för att försöka möta hennes blick. Till svar gick hon för att leka med duvorna och barnen, de få som fortfarande är mottagliga för livet.

My life is starting to fade

Jag är bländad av perfektionen jag förutsätter att framtiden utlovar. Det fulländade kommer nog att vittra sönder i ljuset sanningen kastar på det jag med blotta ögat antagit varit felfritt.

Jag har hemlängtan eftersom jag inte längre har ett hem. Jag bränner broarna bakom mig. Snart kommer jag att berövas mina framtidsdrömmar. Jag säger åt mig själv att även om jag förlorat alla mina anledningar till att fortsätta min färd mot accepterad framgång, får jag inte välja om. För mitt andra Jag talar jag om att jag har ett syfte ett uppfylla. Detta syfte är redan bestämt och jag tror mig veta vad det är: Bli akademiker.




















Tänk om jag skulle förkasta mina tidigare tankegångar om att bli akademiker. Göra revolution. Leva genom att göra konst! Grubblar på vad som skulle hända om den tanken vandrade ut ur min lummiga hjärna och kom till mitt liv som en livs levande person. Kanske skulle den människan uppmana mig att bestiga ett nytt berg. Kanske skulle vi åka till en annan kontinent. Kanske skulle jag bli tvingad att rita om min världskarta...

Vad svårt det är, för en gammal person som jag, att tänka nytt. När roten till något som förut varit ett faktum byter färg, växer åt en ny riktning eller ruttnar, tar det lång tid innan jag förstått det eftersom jag begravt roten under jorden.

Kanske detta bara är en period. Möjligtvis består livet av faser. Kan jag gå genom dessa skeden och fortfarande vara samma person? Nu ”måste” jag fullfölja min gymnasieutbildning. Jag bör stå för mina val. Ändock är jag skyldig mig själv att våga gräva upp rötterna ur jorden ibland för att se hur de förändrats. Är jag feg kommer jag inte förstå om en rot dött förän blommorna vissnat och träden fallit omkull.

Det där med att vara modig är komplicerat.

01 09 2009

I en tvåa i Köpenhamns ytterkant hängde ett stycke tyg på väggen. Jag minns att det stod något om att man reser i världen för att finna att allt man sökt finns hemma. Likaså drack jag, i hjärtat av USA, kaffe ur en pappmugg med grön text på. På den läste jag om en kvinna som sökt äventyr i djungeln men kommit underfund med att de största upplevelserna hade funnits bakom husknuten av den bostad hon sålt.

Plötsligt känner jag mig skräckslagen inför det nya som väntar. Efter min långa resa fann jag att mycket jag sökt men inte funnit i prärielandskapens samhällen finns här, i en av Stockholms förorter. Varför envisas jag med att strunta i det nyfunna och söka det jag ännu inte upptäckt?



Det kliar. Jag brinner av längtan och darrar av upphetsning.

Det nya.
Det nya.
Det nya.

Hör ni klangen? Tillfredsställelsens bäckar porlar. Sorlet gör mig både döv och blind.




Att upptäcka, se nya perspektiv, ha äran att sedan finna och därefter få ställa nya frågor... När den cirkeln sluts, gång på gång, då har jag hävdat mig. Min varelse får vara belåten.

Jag finns. Tror jag.