I can't hear the music

Armbandet som skulle symbolisera lycka växte fast på min handled. Pärlorna av metall infekterade min eteriska hud. Utslagen slingrade sig likt en orm upp för min arm under natten, som spenderades i det blå rummet. På morgonen hade djävulens snara knutits kring min hals. Det jag, materiellt sett, håller av mest i denna värld, orsakade att jag hängdes upp på en påle för att se ned i helvetets klyfta. På mitt högra nyckelben satt Lucifer och Judas och skrattade åt mig medan jag begrundade värdet av mitt liv.

Jag såg ut över det torra fältet där jag aldrig funnit ro. Bakom mig låg den vackra vita staden, en av dem min morfar talat om. Varför kunde jag inte uppskatta det fagra? Vattnet jag en gång druckit och saltet jag själv brutit loss från stenarna, rann plötsligt som tysta små bäckar över mitt ansikte. Min varelse ropade efter att räddas.

Kring mig hade jag haft en människa som låtit kärleken slå rot i hennes arma hjärta. Trots sorgen hon bar på var hennes blod genomskinligt. Nu stod hon snett bakom mig, på min högra sida, iklädd i vitt. Hon såg på när mitt blod rann nedför gestalten min själ gömmer sig i och färgade klipporna under min kropp röda. Jag vände mig om för att försöka möta hennes blick. Till svar gick hon för att leka med duvorna och barnen, de få som fortfarande är mottagliga för livet.