Jag har hemlängtan eftersom jag inte längre har ett hem. Jag bränner broarna bakom mig. Snart kommer jag att berövas mina framtidsdrömmar. Jag säger åt mig själv att även om jag förlorat alla mina anledningar till att fortsätta min färd mot accepterad framgång, får jag inte välja om. För mitt andra Jag talar jag om att jag har ett syfte ett uppfylla. Detta syfte är redan bestämt och jag tror mig veta vad det är: Bli akademiker.
Tänk om jag skulle förkasta mina tidigare tankegångar om att bli akademiker. Göra revolution. Leva genom att göra konst! Grubblar på vad som skulle hända om den tanken vandrade ut ur min lummiga hjärna och kom till mitt liv som en livs levande person. Kanske skulle den människan uppmana mig att bestiga ett nytt berg. Kanske skulle vi åka till en annan kontinent. Kanske skulle jag bli tvingad att rita om min världskarta...
Vad svårt det är, för en gammal person som jag, att tänka nytt. När roten till något som förut varit ett faktum byter färg, växer åt en ny riktning eller ruttnar, tar det lång tid innan jag förstått det eftersom jag begravt roten under jorden.
Kanske detta bara är en period. Möjligtvis består livet av faser. Kan jag gå genom dessa skeden och fortfarande vara samma person? Nu ”måste” jag fullfölja min gymnasieutbildning. Jag bör stå för mina val. Ändock är jag skyldig mig själv att våga gräva upp rötterna ur jorden ibland för att se hur de förändrats. Är jag feg kommer jag inte förstå om en rot dött förän blommorna vissnat och träden fallit omkull.
Det där med att vara modig är komplicerat.
No comments:
Post a Comment