01 09 2009

I en tvåa i Köpenhamns ytterkant hängde ett stycke tyg på väggen. Jag minns att det stod något om att man reser i världen för att finna att allt man sökt finns hemma. Likaså drack jag, i hjärtat av USA, kaffe ur en pappmugg med grön text på. På den läste jag om en kvinna som sökt äventyr i djungeln men kommit underfund med att de största upplevelserna hade funnits bakom husknuten av den bostad hon sålt.

Plötsligt känner jag mig skräckslagen inför det nya som väntar. Efter min långa resa fann jag att mycket jag sökt men inte funnit i prärielandskapens samhällen finns här, i en av Stockholms förorter. Varför envisas jag med att strunta i det nyfunna och söka det jag ännu inte upptäckt?



Det kliar. Jag brinner av längtan och darrar av upphetsning.

Det nya.
Det nya.
Det nya.

Hör ni klangen? Tillfredsställelsens bäckar porlar. Sorlet gör mig både döv och blind.




Att upptäcka, se nya perspektiv, ha äran att sedan finna och därefter få ställa nya frågor... När den cirkeln sluts, gång på gång, då har jag hävdat mig. Min varelse får vara belåten.

Jag finns. Tror jag.