ångestångestångest

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död -
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.

Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;

Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? - ingen
förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? - återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog - du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? -
Då visas han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.


Johan Henric Kellgren

I have so much left to do

Kan det vara så att jag tycker om att världen blir idealiserad i skymningens härliga ljus? Kanske struntar jag i att jag blir bedragen, mitt förnuft släpps åtminstone fritt och allt kan blandas i ett upprymt kaos. Din skugga kan lika gärna vara din kropp och dunkelheten möjliggör allt, allt, ALLT!

Kanske avskyr jag när dagsljuset kommer och avslöjar alla fördömda spratt skymningen och natten spelat mig. Kanske vill jag inte leva i sanningens värld. Kanske är jag nöjd med att vara lurad.

we're out of gas

desayuno: cafe y tortilla

Mitt liv är intressant. Jag existerar så intensivt att jag måste äta maten direkt ur stekpannan för att hinna med. Har tillbringat natten i en röd soffa, somnade till den vackraste filmen jag vet och när jag väcktes ut ur världen jag inte vet något om vågade jag inte gå hem till det blåa rummet. Jag var ju alldeles ensam! Drömde mardrömmar om uppsatser jag glömt bort att skriva, och när jag vaknade längtade jag efter att färga mitt hår med henna. Jag kanske klär ut mig till Ariel på lördag, det passar ju. I tisdags omvandlades faktiskt min kropp till vågor som förde mig runt i havet som fyllde rummet. Blommorna dinglade i taket och slog i mitt huvud när mina händer tog kontakt med himlen. Jag dog och blev arg varje gång de skrek åt mig att känna el sangre i min omloppsbana och öppna mitt bröst. Med kutad rygg förmådde jag att förneka planeterna (sinnena) som kretsar kring solen (hjärtat). Trots att marken nu vilade på taket och universum gömde sig bakom mitt huvud förmådde jag inte att kasta vatten på solen när mi profesora släckte lyset.


Jag måste lära mig att andas.

jagglömmerbortattandasmesthelatiden

Preteritum. Perfekt. Futurum. Så är språket uppdelat. Kan denna simpla ekvation appliceras på ”livet”? Kan man dividera en helhet ned till dessa tre grammatikformer? Möjligen existerar egentligen bara verb i grundform. Jag finns aqui y ahora, däremot existerar jag varken ayer o manana.

Ytterligare divergens undervisades jag att urskilja i kontrasten mellan figur och bakgrund. Jag ville dra streck med min kolkrita på bakgrundsfenomenet trots att jag var ämnad att lämna den ljus. Våghalsigheten som slår sig ned i min strupe när jag lär mig ett nytt språk är chockerande. Mitt skapandeberoende uppmuntras av det främmande. Jag släpper nu taget om gamla uppfattningar och sätter mig skrattandes i fåtöljen med elefanter på.

Du lär mig att se!

idratherbeaforestthanastreetyesiwouldifionlycould

imlivingsomebodyelseslife

Min identitet ligger borttappad i ett hörn medan min kropp tillkännager sig till stämningen. A och O i livet är att ge sig hän åt situationer, att inte låta återhållsamheter hindra en från att LEVA. Sjunk in i takten, konversera om obetydligheter och tillåt att vätskan öppnar dina sinnen! Varseblivningsförmågan nedsätts medan oddsen för att illusioner skall utspelas tilltar. Snubben bemästrar inte körkonsten, men i stället för att frukta för mitt liv skrattar jag och ber killen i passagerarsätet att höja volymen.

idontreadionlylookatthepictures

Jag har övergett min fina inbundna läderdagbok för ett svart linjerat anteckningsblock jag köpt för en euro på torget nedanför där jag bor. Jag skriver med en penna jag kallar för sharpie, trots att den är från Sverige och jag fått den av min bror. Nästintill allt jag skriver är oläsligt, förnimmelser och idéer jag hastigt kladdar ned I MITTEN AV LIVET. Det ända jag egentligen kan uppfatta av mina kråkor är kontrasten mellan svart och vitt.

Jag tolkar era uppenbarelser som insektslika – ni begrundar inte er tillvaro. Materialismen härskar över er på samma sätt som katolska kyrkan dominerade de medeltida människorna. Ni speglar och beundrar er existens. Reflekterar ni någonsin över att yttre förhållanden är av ytterst liten betydelse i den verkliga världen?

Dagen efter jag (för hundrade gången) kommit till insikt, gick jag till stadens största köpcentrum. Impulsen styrde mig. Jag vill spegla min själ och köpte därför allt som tilltalade mig. Förmodligen har det inte hjälpt mig i min strävan efter att vända mig själv ut och in som en använd strumpa, MEN JAG BRYR MIG INTE. Jag är inte rädd för att kolla saldot på kontot eller dricka upp tequilaflaskan som ännu står oöppnad bredvid mig, ty ORSAK OCH KONSEKVENS PÅVERKAR INTE MIG. Jag är en substans som flyter på tillvarons yta.

Snälla, jag kan väl få inbilla mig det?

wednesday morning 1 am

Nu, när jag varseblivits, kan jag urskilja figur mot grund. Till skillnad från dig förmår jag även att uppfatta grunden mot figuren, däri ligger den mest basala skillnaden mellan oss. På så sätt växlar mitt tillvägagångssätt när jag sätter in stimuli i sammanhang. Oss sinsemellan är jag benägen att behärska många språk. Även om jag slugt närmar mig dem, måste de flöda genom fåran min ryggrad bildat för att sammanfogas med mina chakran. Genom livets kanal skall de komma, javisst, och de skall först förenas med det gudomliga ljuset i mig och därefter kommer mina fingertoppar att explodera. Ur dessa blixtrar nervtrådar och okänd substans (det jag åstadkommit). ...Skulle jag tolka detta som självförverkelse, eller som naturens yttersta gåva till mig?

Himlen förbarmar sig äntligen och fylls av det jag avsaknat sedan jag nådde min senaste destination. Men, himmel, varför gråter du? Himlen svarar – dels sörjer jag det faktum att du är människa och dels hjälper jag dig att odla din trädgård.

I solljuset belyses själva Sanningen. Ack, varför skyler hon sig idag? Med min filosofi och mitt intellekt försöker jag dra av denne hennes fasad – argsint kränger hon gång på gång på sig sina molnpaltor igen. Mitt pånyttfödda sinne för fantasi gör färgfyllda interpretationer av hennes uppenbarelse. Jag är kapabel att vända upp och ned på Mijasbergen och Dalis konst är mig begriplig.

Anledningen till att jag endast kan uppskatta det magra här i världen, är att jag utsatts för brist på stimuli och därför hallucinerar. Våga inte påstå att jag är galen - för det är jag.

highway woman

namaste

jag vill måla känslor utanpå min fasad. blått amarillo y purple. de rinner ned för mig, nerver som klättrat ut genom porerna och sugit sig fast

hjälp mig

hungover

Det sorgliga ligger i att jag gått miste om en tankeföreställning som gjorde mig lycklig. Jag klamrar mig helst fast vid den. Den kröp ju genom mina blodådror, ut till fingerspetsarna. Lusten är ren, lika genuin som ditt leende är falskt. Jag genomskådar dig ty dina ögon förråder dig. Jag tror att jag måste släppa taget. Novemberregnen har ännu inte fallit -

Jag erinrar mig barer där röklukten växt fast i väggarna, bakgator där famnar öppnats och de brunnar jag trånat efter att trilla ned i. Allt som kvarstår numera är den sagovärld jag befinner mig i. Vad är den värd, när sagans handling uteblivit och jag längtar efter att simma på din källas botten? Två gånger i veckan har jag chansen att slå mig fri -

16 10 2009

I 14 minuter vann jag

rebirthing

Respira con fluir…

Luften kommer rinnandes. Dansar med oväntat svängrum och ger energi åt mitt inre som snurrar i cirklar. De svartblå fläckarna täcker över mina sinnen och hindrar mig från att känna mi cuerpo. Jag må vara instängd i den men den är bara ett skal som är menat att förena mig med den yttre världen. Jag har bett alla tankar att lämna mig ifred y således flyger de ifrån mig. Vissa försöker falla, de intar formen av fåglar som tigger om förbarmelse. Jag mottager dem icke, nej, jag förvisar dem till fängelset som tagit oss alla som gisslan. Något föds i pelvis, färdas uppför magtrakterna och kommer till mitt bröst. Öppnar det. När jag kutat min rygg har det furit igenom mig och nu är Det återigen på besök. Jag vill att Det ska göra sig hemmastadd, florera, förföra mig. Åh, varför kan jag inte äga Det? När jag gick över berg uppmanade jag vännen att älska utan att äga, när jag själv ligger under stjärnhimlen är jag oförmögen att applicera mina egna råd på mitt eget liv. Snälla, vänd mig inte ryggen!

Jag ombeds att återigen estimera min kropp. Du är min värsta fiende just nu. Måste du säga till mig att känna mina ben, min rygg och mina armar? I’m trapped. Det är förbaskat svårt att låta min benmärg växa fast i jorden. Ändå är det så vackert att existera.

Vi ska lägga våra arma armar över huvudena och med vänstra armens kraft vända på oss. Medan jag stirrar in i väggen förbereds jag på att ljuset skall komma. Tydligen är jag en individ i en värld där ting såsom ljus och mörker, dag och natt samt godhet och ondska existerar. Min samtid är döpt till informationstiden. Who am I? Pånyttfödd klamrar jag inte mig fast vid någonting.

Du förtjänar all tacksamhet jag kan frammana, men historien om min vilda helg är ett minne blott. Emellertid skall inte det faktum att jag känner bestridas. Att känna är rentutav det viktigaste. Uttryket cogito ergo sum kan fara åt infierno. Jag handlar numera utifrån en ny utgångspunkt. Mitt center. Undrar hur jag kan penetrera det. Vara det.

Sjungandes ett mantra återvänder jag. När jag kommer hem älskar jag mitt liv, att leva, att vara en levande varelse.


Önskar att jag kunde sluta vänta på bekännelse.

andalucia

Mina nakna fötter slog rot i marken medan jag gick över kullarna där pilgrimer och herdar vandrat. Jag erfor var jag härstammar ifrån när vi tog av oss våra skor och traskade barfota genom dalarna. Framför mig, ovanför mig och kring mig var min framtid, mitt allt. I en dalsänka vilade vi i skuggan av ett tusenårigt olivträd. Dess knotor och mörkgröna blad berättade historier för oss medan vi beundrade bergsgetterna.

Min högsta etapp och önskan är inte densamma som din. När du ihopkrupen vid en vägkant genom tystanden meddelar att du är tillfredställd måste jag sträva vidare. Uppåt! När jag nått världens ände knäböjer jag för de blåa bergen jag får åskåda. Är detta eldoradot? Jag måste dit! – nya vyer har ertappats nedanför livets klippa. När jag med spruckna fötter nått den vackraste kulmen som fanns att åskåda från mijas förmår jag icke att låta bli – hela tiden måste jag veta och uppleva mera, mera, mera. Jag börjar trevande hasa mig nedför backen av röd jord. Varje steg jag tar för mig närmare afrika, mina drömmars hemstad, det dammar kring mig, jag hostar till och faller död ned på backen.

la vida bohemia