Jag vandrar på Stockholms sluttande kullerstensgator under en grå himmel. Brinner av längtan efter att resa mig upp i hela min varelse. Det sprutar askflarn från mina fem sinnen när jag dansar i cirklar i förorten. Det vilar något mjukt över mig när jag pendlar mellan ytterligheter. Det stramar i mina leder när jag bör nödvändigheternas bördor i mina matkassar. Det sägs att det inte går att ställa frågor som inte går att få svar på. Det är inte sant. Människorna på tåget viskar att man ska söka insikt med förnuftet och anse det viktigare att förstå än att leva. Jag är oförberedd. Jag har varken paraplyer, pengar eller båtar. Jag ämnar förstå att klokhet är att acceptera och att letande efter framtiden inte lönar sig. Verkligt sökande är att låta koncentrerade sinnen visa vägen. Vägen till ett mål som ligger bortom människans sfär. Vägen till föregående och nästa liv
Ändå är jag rädd.
No comments:
Post a Comment