tisdagsmorgon och det regnar

Det som för tanken ter sig som orsak och verkan hade ett ändamål. Har ett ändamål. Kommer att ha ett ändamål. Dåtidens nutidens och framtidens tider är sammanflätade och har ingen egentlig relation till där jag tror befinna mig idag. Kosmos ter sig inför förnuftets domstol meningslöst, men processerna inom dess ramars obegränsade vidd har en mening. Skönhet. Däri vaggas alla tankeverksamheters sanningar till söms, däri föds drömmarna om idéernas perfektionism. Därav längtan. Därav övertygelser om att flyktiga stunder av lycka inte är fullkomliga, utan endast början på nya eror. Under livet täckta av gryningens och skymningens mantlar kommer visionerna om vad som egentligen ruvas på längst in i våra väsen. Sedan släcks det, vår förundran dör ut. Dör ut för att återfödas. Livet är ett spatserande på en trapets med två poler, de mellan de kraftigaste kontraster som månde existera. Tänk om man kunde hoppa, vad vore man då? I slutändan dras vi alla mot ljuset, och under våra liv har vi alltid dragits ditåt, djupt nere i våra själar. Kämpa för freden, kamrater, kämpa för friheten. Dessa två begrepp ska falla under samma samlingskategori, tro aldrig att man kan skilja på rättigheter. Frågan är om människan verkligen gjort rätt i att sära, dela på, bryta ned , verkar som holistiska bilden gått om intet. Se på naturen, hur den längtar, hur varje organism uppfyller sin unika mekanism i ekosystemet. Plocka aldrig bort, plocka aldrig isär. Vänd dig inte utåt, vänd dig inåt