december 5th 09

Härom natten drömde jag att innan jag hade målat apelsinbladens skuggor saknade jag dem, de var viktiga i mitt liv där de avtecknande sig mot bordsytan. När jag hade avbildat min tolkning av dessa, förlorade de sin innebörd. Efter att min tolkning av stimuli, med rötter i känslan och det rationella tänkandet, förlorade själva skuggan sin verkliga innebörd. Plötsligt stod den lägre i rang, åtminstone ställd i kontrast till min befintliga omgivning. Vilken sorg att vakna till. (Dö och bliv!)

Innan jag somnar bemödar jag mig att fly min existens genom att trycka den ut ur min kropp, bäckenbenet är synonymt med exit. Jag vill rymma från mitt fängelse innan det ljusnar över horisonten. Måste komma till insikt innan den sista dagen grytt. Vad är att leva? Kunskap existerar innanför skallens strikta ramar = alltid subjektiv. Skildras den utanför ställs den i lägre rang, det har mina drömmar lärt mig. Redan innan kunskapen tagit farväl av hjärnan är den mindre sann än världen som omger mig. Det jag kan skönja är blott information, förvisso uppenbarad för mig, men jag förmår inte att se den för vad den är, utan den antar olika skepnader för oss alla eftersom förfarandena man kan äga visshet om ter sig olika hos oss (perception, logik, känsla ock språk). Det jag INTE förmår att varseblivas om är dolt för min uppfattningsförmåga eftersom jag är en människa nedsmutsad av både det som varit och skall komma (nuet är den punkt där det som redan hänt och det som är förutbestämt, möts) Det onda har gjort dig så hemmastatt bland oss att vi knappast förstår att urskilja skillnaden mellan svart och vitt längre. Vart jag än vänder mig ser jag grått.

När blev kunskap och rationalitet normen? Varför har romantikens eras åskådningar nästintill uteslutits från de allmänna tankesätten? Måste vi ge oss hän till upplysningens och realismens förbaskat trista världar? Om jag aldrig kommer att vara i stånd att tolka informationen i den yttre världen sanningsenligt - då måste det inre, alltså känslan och den medfödda intuitionen härska över mitt väsen. Fragment av sanningen, den stora världselden bor ju inom oss, inom allt. Kanske är det därför föremål som icke andas har rörelseförmåga. Det ha påståtts att om vi öppnar våra sinnen för sympatins kraft skall vi förstå våra medmänniskors öden.

På en balkong fylld av ljus som gjorde oss naknare än vad vi förmådde förstå, erkände jag. Medgav att det är inte bara det materiella jag är räds för – utan jag är rädd för självaste kärleken. Så fort rötterna visar tecken på att vilja gro – drar jag kvickt upp dem och sår mina frön på annat håll. Suger ut all näring, utan att befruktas förs jag av ren mixture av egoistism och rädsla, vidare. Bort, mot nya vyer där jag kan välja ett nytt Jag. För: JAG. VÅGAR. INTE. ÄLSKA. FÖRRÄN. EPILOGEN. KOMMIT… DÅ SLUTET KOM FÖRE BÖRJAN – DÅ LYCKADES JAG.