we're all asleep in the same dream

På tisdags- och tordags kvällarna delar vi vibrationerna som far genom våra halsar medan vi sjunger våra mantran, sittandes i skräddarställning på pusselbitarnas mångfärgade golv. När vi lägger oss ned utspelas… ting, i mitt huvud. Ty draperierna dras isär när ögonlocken mina sluts – teatern kan börja. Barnens skratt far som skott genom mitt huvuds tomrum, ljusets strålkastare snirklar sig i magtrakten medan protagonisten (Jag?) i dramat förvandlas, upplöses och byter existens. Min personlighet klyvs, fördubblas likt celler, dunstar som vatten, förtätas, flyttar ut och samlas igen. När ridåerna sluts och mina irisar åter möter ljuset frammanat av en taklampa, kastas jag hänsynslöst tillbaka ut i den dimension av livet som är mig alltför bekant. Det vardagliga livet är skenbart logiskt, egentligen tämligen anspråkslöst att försöka härma. Men våra inre, osammanhängande skådespel – ack – när ska deras era infalla?

on the first part of the journey

Förmanas att ej beträda min varelses vildmarker. Mina hypoteser bekräftas någorlunda av min fader. ”Dotra mi, det finns landskap i vårt inre vi ej besöka, en del äro vackra, medan andra äro desto farligare att vandra kring i”. Min ungdomliga nyfikenhet spritter – längtan efter att jaga ifatt ovissheterna kliar. Men, om de ljusa och mörka krafterna är antiteser till varann, då bör jag binda samman mina handleder. Jag skall ämna undfly det förbjudna suktandet. Det var trots allt inte jag som fick vision om att gud och djävulen sitter på olika sidor av samma tron. Handlingens emellanåt farliga platta sten vållar ringar på vattnet, vilka så småningom förgrenas med det stora världshavet. På så vis erhåller dessa rörelser ett oändligt inflytande. Ty jag vet, att vattnet, det slutar aldrig röra på sig.

jag blev karaktäriserad som en boheme och vågade äntligen leva mig i rollen

Var jag alltjämt tystad – alltjämt fångad i miljöns och de yttre omständigheternas gallerinhägnad? Är mitt väsen egentligen oroligt och känsligt? Mitt för stunden livliga temperament bubblar ut genom min huds mynningar. Instinktivt sökande efter förnyelse, efter ständig förändring, vandrar jag på calle de las pasadas. De vackert tecknande konturerna min gestalt flyktigt tillhandahåller ber mig om ting jag tvekar på om jag förmår implementera. Att i varje inandning fokusera på intensitet och på pånyttfödande är komplicerat för mig, som månde vara en transcendent varelse.

Vimlandet, svindlandet och svärmandet är mig obekanta – ändock möjligen endast förtryckta – uppföranden. Min moders kvinnlighet må emellertid undermedvetet projicerats på mig – och eftersom jag ämnat tillintetgöra alla likheter oss emellan – har även den fasaväckande feminitetens styrka sånär dräpts. Är det således dags att trasa sönder molnen som döljer bergstoppen och ge mig hän åt en av min naturs åtskilliga spelplaner? Jag tror allt att jag, med pseudonymen E-----, ska göra världen till min spelyta med mina glödande, pilskjutande ögon.

inverted world

Yttre föremål kan användas i syftet att reflektera det som pågår – men jag är trött på liknelser. Trött på paralleller och givna lagar. När jag faller, faller, faller – är jag densamma? När jag springer framåt horisontellt – är jag någon annan? Många dimensioner utgör ingen helhet, bara ytterligheter. Sex motpoler finns, de två punkterna på bredden där det finns utrymme att växa, den lodräta avgrunden, änden i atmosfären, mitt förflutna bakom mig och den kommande tiden på andra sidan. Trots att jag tecknat ett diagram har jag inte upplysts. Det som möglar eller sväller innanför mitt bröst utgör fan bara en jävla en ort som man säkert kan kartlägga genom en matematisk formel

january 21st 2010

"we're all going to die, all of us, what a circus! that alone should make us love each other, but it doesn't. we are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

january 17th 2010

Låt strävan efter livets enkla hemligheter teckna min gestalts linjer. Må väven på mina ögonlock vittna om sensibilitet och de blåa grenarna på mina handleder verifiera min vördnad för tillvaron. Jag har fyllt askkoppar med fröer. Illusionerna om er vissnade och era trasiga själv blottades. Är jag en fördomsfull hycklare? Berget, med sin mörka silhuett, vakar över mig medan månen skriker åt mig att ta mig i kragen. Jorden har tydligen vridit sig arton gånger i universums säng medan jag levt. Måste därför kliva upp, sluta slappa och ta tillvara på mina mest produktiva år. Hälsar solen bienvenido varje morgon. Mitt förflutnas spridda trådar har sammanstrålat i en punkt – min iris. Ja, mina ögon förtäljer allt. Har bestämt för mig att ett nytt decennium inleder en ny era. Ser det lustigt ut när jag sticker ut mitt ansikte genom fönstret och kipar efter luft? Förvissades om vart du fått iden om din karaktär ifrån. Den moraliska spelplanen är begravd i skräp. Har sjunkit ned i min naturs gyttjepöl och där funnit en stackars bräcklig själ. Förgäves ämnar jag simma upp till ytan.

january 1st 2010

Era anleten vittnade om att just idag fanns inga distinktioner mellan natur och människa. Som Guds avbilder var era ansikten gnistrande vita, de liksom reflekterade snön som förtrollat världen.

Dina, dagen till ära, spacklade ögon och lappstiftsröda läppar klädde av dig medan ni vandrade hand i hand mot prästen. Sårbarheten var påtaglig i din strävan efter att dölja din kärleks vansinniga nakenhet.

Framför altaret stod ni. Du var så skör, så fruktansvärt vacker. Du, min fader, din ryggtavla var framåtböjd och liksom varslade om att ett stort löfte skulle avläggas.


Ni gifte er på vintern. Jag minns det, ty kylan hade gripit tag om våra lungor och åsamkade andetagens rytmiska rökdans framför oss.

26 12 1009

Ska jag:

Svälta mig själv tills jag ser i syner och ramlar baklänges på min egen skugga?

Dricka mig full på julglögg tills hela världen snurrar?

Förtära starkt kaffe för vakenhetens skull tills magen sönderfrätts?

Trycka i mig diverse julgodis tills min kropp omfamnats av fett?

Kedjeröka cigaretter bara för att?

Döva ångesten genom att springa genom vintervita idyllandskap?

Häva ur mig alla ytligheter jag bär på inför frivillig publik?

Vända på dygnet för att slippa konfronteras med ljuset?

Kolla på skitserier/följetonger/filmer på tvn med mina bröder?

Jaga förändring genom att vända upp och ned på mitt rum?

För självdestruktivitetens skull gå ut i kylan i syftet att frysa?

Stänga in mig i badrummet och göra situps tills min kropp skälver?

Hålla god min under lutfisksmiddagen och riktigt känna hur ingen av oss hör till?

Det är frågan...

algo que te alive

nada que pueda perder

ideal 20.12.2009

Preparaten jag tar dövar inte ångesten. Jag blir på förargligt humör i mina onyktra stunder och i stället för att detaljen urskiljer sig fogas allt samman till en äcklig lera. Himlen är det märkligaste jag sett – vad gör min lampa ovanför hustaken? Jag öppnar fönstret i förundran –
och begick därmed en av de största synderna. TVEKAN.

Hur låter det om man klappar med en hand? Hur låter ett fallande träd, om ingen hör det? Djupt inom mig vet jag svaret – och det är inte lika realistiskt uträknat som du kan tänkas tro! Talspråk är endast ett verktyg som namnger den tolkade informationen kring oss, den vi kallar kunskap. I skolan har jag fått lära mig att språket är bryggan mellan individen och hennes omvärld. Jag har blivit åtsagd att det som inte kan förklaras genom språkets logiska termer är osant. I min psykologibok står det att desto bättre man behärskar ett språk – desto bättre är man medveten om vad som händer i och kring en. MEN – jag var ju medveten om vad som hände innan jag kunde tala! Innan jag förmådde att uttrycka mig genom ett språk hade en medvetenhet infunnit sig i mig. Den fanns redan innan min första cell delade sig inuti skepnaden min mamma ÄR. Faktum är medvetenheten alltid har funnits – och den är inget vi kan förklara med ord. Den måste kännas – upplevas. Sedan insikten om medvetenheten uppkom i min högra hjärnhalva har jag förstått att begrepp som du och jag bara existerar som begrepp. Jag kan inte särskilja föreställningar som själ/förnuft/kropp, individ/grupp, människa/natur, ty allt är SAMMA. Språket är en företeelse som bryter ned ALLTET i påhittade beståndsdelar. Vi - och ja, ordet vi i detta sammanhang inkluderar även de ting människan hävdar är döda, som t.ex. stenar - ÄR EN SJÄL. När jag var yngre och klokare förmådde jag att genomskåda min natur och se in i ALLTETS SJÄLS grundläggande natur. Vart fan tog den förmågan vägen?

jag måste lämna tillbaka all den materia av vilken min varelse bildats till planten (en punkt i världsalltet)

Emersen

So shall we come to look at the world with new eyes. It shall answer the endless inquiry of the intellect, — What is truth? and of the affections, — What is good? by yielding itself passive to the educated Will. ... Build, therefore, your own world. As fast as you conform your life to the pure idea in your mind, that will unfold its great proportions. A correspondent revolution in things will attend the influx of the spirit

december 5th 09

Härom natten drömde jag att innan jag hade målat apelsinbladens skuggor saknade jag dem, de var viktiga i mitt liv där de avtecknande sig mot bordsytan. När jag hade avbildat min tolkning av dessa, förlorade de sin innebörd. Efter att min tolkning av stimuli, med rötter i känslan och det rationella tänkandet, förlorade själva skuggan sin verkliga innebörd. Plötsligt stod den lägre i rang, åtminstone ställd i kontrast till min befintliga omgivning. Vilken sorg att vakna till. (Dö och bliv!)

Innan jag somnar bemödar jag mig att fly min existens genom att trycka den ut ur min kropp, bäckenbenet är synonymt med exit. Jag vill rymma från mitt fängelse innan det ljusnar över horisonten. Måste komma till insikt innan den sista dagen grytt. Vad är att leva? Kunskap existerar innanför skallens strikta ramar = alltid subjektiv. Skildras den utanför ställs den i lägre rang, det har mina drömmar lärt mig. Redan innan kunskapen tagit farväl av hjärnan är den mindre sann än världen som omger mig. Det jag kan skönja är blott information, förvisso uppenbarad för mig, men jag förmår inte att se den för vad den är, utan den antar olika skepnader för oss alla eftersom förfarandena man kan äga visshet om ter sig olika hos oss (perception, logik, känsla ock språk). Det jag INTE förmår att varseblivas om är dolt för min uppfattningsförmåga eftersom jag är en människa nedsmutsad av både det som varit och skall komma (nuet är den punkt där det som redan hänt och det som är förutbestämt, möts) Det onda har gjort dig så hemmastatt bland oss att vi knappast förstår att urskilja skillnaden mellan svart och vitt längre. Vart jag än vänder mig ser jag grått.

När blev kunskap och rationalitet normen? Varför har romantikens eras åskådningar nästintill uteslutits från de allmänna tankesätten? Måste vi ge oss hän till upplysningens och realismens förbaskat trista världar? Om jag aldrig kommer att vara i stånd att tolka informationen i den yttre världen sanningsenligt - då måste det inre, alltså känslan och den medfödda intuitionen härska över mitt väsen. Fragment av sanningen, den stora världselden bor ju inom oss, inom allt. Kanske är det därför föremål som icke andas har rörelseförmåga. Det ha påståtts att om vi öppnar våra sinnen för sympatins kraft skall vi förstå våra medmänniskors öden.

På en balkong fylld av ljus som gjorde oss naknare än vad vi förmådde förstå, erkände jag. Medgav att det är inte bara det materiella jag är räds för – utan jag är rädd för självaste kärleken. Så fort rötterna visar tecken på att vilja gro – drar jag kvickt upp dem och sår mina frön på annat håll. Suger ut all näring, utan att befruktas förs jag av ren mixture av egoistism och rädsla, vidare. Bort, mot nya vyer där jag kan välja ett nytt Jag. För: JAG. VÅGAR. INTE. ÄLSKA. FÖRRÄN. EPILOGEN. KOMMIT… DÅ SLUTET KOM FÖRE BÖRJAN – DÅ LYCKADES JAG.

28 11 2009

"To see a world in a grain of sand
and a heaven in a wild flower,
hold infinity in the palm of your hand
and eternity in an hour. "

- Friedrich Hölderlin


Jag vill ha er så fruktansvärt nära, men ändå begraver jag era närmanden i min egen självömkan. Klamra er inte fast – jag måste vara i ständig rörelse. Jag sätter halva sig själv åt sidan för är tjäna förnuftet. Min stackars själ svävar strax bakom min silhuett. Handflatorna är menade att peka uppåt, ja, menade att fånga livet. Felet ligger i att tre linjer delar händerna och berättar varsin historia om mitt fortskridande liv, är felaktigt dragna. Det har spåtts att större förhinder än de jag redan genomlidit finns att uthärda. Jag är inte benägen till att skönja en värld i ett sandkorn. Och att hela tiden väga lycka mot sorg, att kontinuerligt vara medveten om sammanfogande av kontraster, är så in i helvete komplicerat.

Alla dessa linjer som ryms i de arton delarna av min näve skildrar varsin epok an då, nu och framtid. Ty, nuet består inte av detta klockslag utan är en sammankomst av det som varit samt det som äro att vänta. Varför har konjuktivet tagits bort ur mitt modersmål? För stor vikt läggs vid det som varit, men, ignorera för guds skull inte faktumet att det som varit påverkar nuet och att framtiden går att relatera till dagens skeenden. Det som är ÄR. Därför är det viktigt att uppmärksamma andningen, ty denne genomsyrar mig genom mitt liv.

Jag eliminerar det viktigaste av min vardag. Det finns där, men kraven jag erhåller som skall uppfyllas oberoende av deras kostnad, tillåter inte ett uteslutande av jordiska förnödenheter. Varför förstår jag inte hur man kombinerar själsliv med intellekt? För att klara av de yttre kraven, bygger jag upp mitt liv kring vanor. Papper på Pared skriker åt mig med spretiga bokstäver – Gör det! Gör så! Tänk efter! Kan man vara för intellektuell för att estimera lycka? När sandkornet slutar vara en hel värld eftersom det bryts ned i beståndsdelar (länder) – kan man förmå att uppskatta det då? Människors fördomar och negativitet bryter ned mig. Jag har blivit oerhört känslig för kritik av både mig själv och min omvärld. Jag förmår inte att leva om jag inte omges av positivism och en längtan efter att tränga in i verkligheten.

Tillvaron är en dans på en lina mellan meningsfullhet och meningslöshet

Jag har druckit åtskilliga koppar kaffe på cafeterian nere på stan. Mina tidigare otillfredsställda behov spökar för mig. Min tillvaro är inte befintlig som ensam och melankolisk – så jag vrider på de förekommande företeelserna tills de omvandlar stämningen till den substans jag önskar att den existerar i. Det måste ha varit meningen ändå – vinden var på min sida och blåste för mig. Jag sjöng visor för mig själv och frågade träden om det är nödvändigt att man använder alla bokstäver i alfabetet lika mycket för att skapa balans i musiken.

Jag avskyr att behoven jagar mig – jag vill bli fri från yttre omständigheter. Jag kladdade med svart kolkrita kring mina ögon för att visa världen vem jag är och sedan skrev jag följande på ett linjerat papper: jag vill frigöra mig själv från social och psykologisk påverkan. Jag blev raskt tvungen att stryka psykologisk och ersätta (kludda över) ordet med ett frågetecken. Jag vet inte om att jag är beredd att ge upp konsten för att helt sjunka ned i mitt inre.

Undrar om termostatprincipen verkligen gäller på mig – hur mycket jag än strävar efter jämvikt förblir lasten på livets vågs ena sida på tok för tung. Längtar i hemlighet efter att leva som en bohem. Förankrad i materialism, men – åh – underbara tanke – tänk att bara bära med sig sin konst!

Biologiska, sociala och psykologiska faktorer samverkar. Det är tyvärr inte möjligt att isolera en del av mig och min miljö från en annan, precis som att göra skillnad på kroppen, medvetandet och själen inte är ett alternativ. Jag är en helhet. Helvete också. Hur ska jag någonsin kunna bli fri?

Under min depression sov jag aldrig REMsömn. Jag var en människa utan drömmar – jag var alltså INGETING. Undrar hur jag överlevde. Men – som bekant – människan blir, inom gränserna av arv och miljö – vad hon själv gjort sig till. Jag har funnit vissa känslokanaler där jag får ge utlopp till affekterna, såsom att måla och springa. MEN – det mest basala behärskar jag som vanligt inte. Jag har inte funnit källan till modet att SKRATTA, GRÅTA eller SKRIKA ännu. Vissa emotioner är förbjudna – de förpassas ned till helvetet jag inrättat inom mig. Min självdestruktivitet jag envisas med att klamra mig fast vid ger mig kickar utav närvaro. Sorgligt (?) nog upplever jag min egen eskapism som vacker.

Min storhjärna har vuxit sig gigantisk och förnuftet har övertaget – förnimmelserna flödar aldrig fritt. Min natur avslöjades åtminstone genom dagens motgång, kanske fostrades den en aning. Vill du kartlägga mina automatiska tankar? Jag är lättgenomskådlig – skrapa försiktigt på ytan och du skall finna en ocean av lögliga tankemodeller som borde föras upp till ytan. Berätta för mig! Vilka omedvetna motiv har jag? Vad förnekar jag? Min homeostas är rubbad och jag önskar intensivt att den aldrig blir till vad den en gång var

patetisk stackare

Medan vi sprang idag blev jag så rädd för att förlora att mina ben började göra ont. Jag har ju utlyst en hemlig tävling oss emellan. Bakom din rygg föraktar jag dig, men när vi står öga mot öga är jag under mitt bästa beteende. Man ska ju hålla sina vänner nära, men sina fiender närmst, sägs det.

Du är bättre på både engelska och spanska, har högsta betyg i allt och till råga på allt har du stulit min kille. Att du dessutom skulle komma i mål före mig, det blev för mycket.

mividanueva

"desto mindre hon sökte äran, desto mer vann hon den"

ångestångestångest

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Död låg naturen för mitt öga,
djupt låg hon för min känsla död -
kom så en fläkt ifrån det höga,
och ljus och liv i världen böd.

Och ljuset kom, och livet tändes,
en själ i stela massan flöt;
allt tog ett anletsdrag som kändes,
en röst som till mitt hjärta bröt.

Kring jorden nya himlar sträcktes,
och jorden nya skrudar drog,
och bildningen och snillet väcktes,
och skönheten stod upp och log.

Då fann min själ sig himlaburen,
sig sprungen av en gudastam,
och såg de under i naturen,
som aldrig visheten förnam.

Ej endast storhet och förmåga
och glans och rymd och rörelse;
ej blott i dalens djup det låga,
och endast höjd i klipporne;

Men livlig till mitt öra fördes
de höga sfärers harmoni;
på berget änglars harpor hördes,
ur djupet mörka andars skri.

På fältet logo fridens löjen,
skräck omsmög i den skumma dal,
och lunden viskade om nöjen
och skogen suckade om kval;

Och vrede var i havets vågor,
och ömhet uti källans sus,
och majestät i solens lågor,
och blygsamhet i månans ljus.

Hämnd gick att blixtens pilar vässa,
mod skakade orkanens arm,
och cedern lyftade en hjässa,
och blomman öppnade en barm.

O levande förstånd av tingen!
O snillets, känslans hemlighet!
Vem fattade dig, skönhet? - ingen
förutan den som älska vet.

För mig när du naturen målar
till himlar utav ljus och väl,
vad är du? - återbrutna strålar
av Hilmas bild uti min själ.

Hon är det i min själ, vars stämpel
till skapelsen förtjusning bär;
och jorden uppstod till ett tempel
där hon gudomligheten är.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

I allt din lånta teckning kännes,
o evigt samma, evigt ny!
Din växt blev liljans växt, och hennes
den friska glansen av din hy.

Din blick i dagens blickar blandas,
din röst fick näktergalens sång,
jag dig i rosens vällukt andas
och västanfläkten har din gång.

Ej nog - du själva fasan gläder,
du fyller avgrundar med ljus;
du öknarne i blomster kläder,
och tjusar i ruiners grus.

Och när min tanka hänryckt vimlar
och flyr, och söker trängtande,
och söker genom jord och himlar
det sälla stoftets skapare;

Och frågar, i vad skepnad fattas,
att öm, och god och glad och mild
vår högsta dyrkan värdig skattas? -
Då visas han mig i din bild.

I kungars slott, i hov och städer,
jag ser bland tusende blott dig;
och när min fot i hyddan träder,
är du där redan före mig.

Jag gick att visdomsdjupet spörja:
din tanka rev mig ur dess famn.
Jag gick att hjältars kväden börja;
men cittran lärde blott ditt namn.

Jag ville ärans höjder hinna,
men bortvek i det fjät du gick.
Jag ville lyckans skatter finna,
och fann dem alla i din blick.

Du, som av skönhet och behagen
en ren och himmelsk urbild ger!
Jag såg dig - och från denna dagen
jag endast dig i världen ser.

Förgäves ur din åsyn tagen,
mig blott din tanka unnas mer;
i dina spår av minnet dragen,
jag endast dig i världen ser.


Johan Henric Kellgren