Tuttade eld på de gamla träbroarna. Jag ville hellre falla, lätt och dansandes som en fjäder, ned i avgrundernas djup. Här nedifrån vill jag klättra upp för klippornas branter. Jag vill hinna känna hur all världens brunnar läcker och hur deras sammankomst blir för tung för ögonvrårna och tårarna slutligen sprutar ut ur ögonen som en fontän som fått fnatt. Jag vill kunna sätta mig på en avsats och stirra ned i svartheten, in i det dunkla intet. Jag vill sova under stjärnhimlen, somna förvirrad över mysterierna och oändligheten. Jag vill studera duvorna som bygger bon i håligheter i berget, veta att det finns hopp, veta att där uppe finns en värld som duvorna uträttar under i. Ja de flyger ju. De är inte som mig, som måste klättra. På vägen vill jag träffa eremiterna som lever i grottorna, banditerna som härjar i sina revir, odjuren som fräser, sköna jungfrur på genomresa, ståtliga prinsar, musikanter, älvorna… Jag vill träffa dem, som inte finns i samhället jag kom från. Jag vill träffa den del av mig jag flydde från, den del av mig jag förpassade till avgrunden.
Det fanns inga broar som höll för Egots tyngd, inga omvägar värda att vandras och inga tåg att ta. Så efter kriget brände jag bron jag stod på
Fallet blev svårare än vad det hade blivit för en fjäder. Halvdöd låg jag jämrandes på jordskorpans kala golv i veckor, innan livets ådror äntligen verkade och gav mig lite näring. På skakande ben reste jag mig upp, tog några staplande, försiktiga steg framåt, blev tvungen att lägga mig ned igen - förtvivlan tog överhanden, ställde mig upp igen, och sådär höll det på. Nu står jag på en bergsknall någon meter ovanför platsen jag brukade ligga, blickar uppåt, känner hoppet, ser ljuset, hör det dova fågelkvittret, livet är vackert, världen är underbar
Ändå pulserar melankolin i mitt blodsomlopp. Livet är då sannerligen en paradox
No comments:
Post a Comment