tjena

Själen är en del av oceanen och tankarna är vågorna som rullar fram och rullar tillbaka på strandkanten vi tillbringar livet på. Stillheten mellan vattnets böljningar kommer i skymundan för tankarna och känslorna på vågtopparna. De som tillsammans utgör sinnet, men ändå är två vitt skilda mysterier att simma i. Jag stal denna tankegång av en käck engelsktalande gubbe, men medvetandet är kollektivt, det stiger upp ur havsdjupen och ned från himlen. Ja just det, livet är en paradox. Ändå symboliserar alla ting i världen den, ja, vad ska jag kalla den, riktiga? världen. Tveksamhet är nog den största synden, värre än all ondska, för en god människa som tvekar kan inte vinna över en ond. En god människa som följer intuitionen och åker farkost i sin egen rymd kan landa på vilket stjärna som helst. Stjärnan den gode människan slutligen hamnar på kanske inte är den hon ville slå sig ned på från början, men låter hon bli att analysera ska hon snart se att hon inte hade kunnat slå sig till ro på ett mer lämpligt ställe. Föressten är vi alla stjärnor, inte bara i en symbolisk mening utan också materiellt sett. Vi består av samma stoft. På så sätt är vi inte bara rymden, utan också jorden och varandra.