telefonsamtal

Historier som fallit i glömska och liv som blygt grönskar på olika sidor om gärdsgården som satts upp emellan oss. Ett hinder, en förbaskat irriterande känsla av att förutsättningarna är dystra. Vi har läst kartor tillsammans, vi har gått vilse ändå, vi har gråtit i varandras famnar, vi har skrattat, vi har hittat rätt, vi har haft meningsskiljaktigheter, vi har varit eniga, vi har älskat varandra. Allt det har mist sin betydelse. Vi har inte längre har ett land att upptäcka, vi har ingen en stad på kusten att leva och vi har inget hav att blicka ut över. Strandsatta i världens gråa hörn hundratals mil från världens alla ändar känns du och allt som har med dig att göra som en illusion och jag begriper inte att vi befinner oss i samma land. Din röst ekar i telefonen och det låter som att du är så fruktansvärt långt borta. I september kommer du hit och vi ska sitta på en klippa vid havet och glo på vattnet, försöka förstå att detta vatten kanske vidrört Spanien någon gång. Vi ska försöka förstå att en gång behövde vi inte besöka varandra, för vi levde tillsammans och vi gick på promenader bortom världens ände