Din lilla kropp var skör som ett barns och dina kindben stack nästan hål på dina kinder, mager och bräcklig som du var. Ditt ansikte vittnade om att åren gett dig en rejäl dos av visdom, men som helhet var du förevigad, ja, förkroppsligad i ungdomens svindlande sköna sfär. Du hade satt blommor i håret och bar svarta kängor. Dina tillhörigheter hade du samlat i en liten grön fjällrävenryggsäck som du tog av dig när du satte dig brevid mig på busshållsplatsbänken. Den levande paradox din uppenbarelse utgjorde talade till poeten i mig. Ja, plötsligt symboliserade du fullkomligheten själv. Aldrig förut har jag skådat en så vacker människa.
Bloggtoppen
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment