vår på hösten

Jag vet inte vad som flög i mig den natten. Alla hade åkt hem. Ja, förutom du. Du, och jag, kvarlämnade under en lampas dunkla sken. Blygt lät jag dig närma mig, omfamna mig, kyssa mig. Alltid lika osäker, skör, genomskinlig. Jag tror att du såg mitt väsen, ty språket förrådde oss och vi förblev omedvetandes om varandras i ord iscensatta livshistorier. Dina ögon brann så när du såg ned i mina vidgade pupillers brunnar och berättade för mig att jag var vacker. Sedan hörde jag dig tala till mig, men de ord jag hade brukat förstå miste sin betydelse och allt mina trumhinnor förnamn var vibrerande sång. Jag hatade dig när du retades med mig. Drog i mig, smekte mig, envisades med att flinandes fånga mig när jag försökte fly undan. Jag var rädd. Inte för att bli låtsad till explosion. Nej, jag var snarare rädd för att det ända jag ville var att tränga in i saligheten som strålade ut ur varenda por av din kropp. Det gjorde mig skräckslagen. Men din blick sög till slut upp hela min varelse, och jag tvingades att ge mig hän.

Först dog jag.
Sedan dog du.