ya no puedo mas

Djävulen spatserar bestämt fram och tillbaka på nyckelbenen. Som ett barn i trotsåldern har han tagit på sig uppdraget att vakta. Den fule lille varelsen bemödar sig med att tvinga rädslan och tankarna härska över livet. Varje morgon ristar han in "frukta änglar, ty glädjen sämjan framkallar är mindre än smärtan vid förlusten av samhörigheten" med spretiga bokstäver på halsens väggar. Han har vanan att varje dag flina tandlöst åt sitt verk medan han nöjt iakttar blodets rinnande natur. Varenda natt skriker han av vrede när han märker att sömnens helande kraft läkt huden. Han kämpar verkligen, den stackars kraken. Kämpar för att de färggranna känslorna inte ska ta sig igenom hans lilla avgränsade verklighet. För honom är glädje synonymt med att avvärja rädslans och tankens inkräktare, eller, ännu bättre, lyckas ta dem till fånga och låsa in dem bakom revbenens galler. Å, vad tillfredsställd han känner sig när han ser ner på sina offer från sin platå. Han skrattar åt dem där de sprattlar och vrider av sig av panik i sina celler. Han älskar känslan av att ha makt över de där färgglaga typerna. Fyfan, vilken ohyra, tänker han.

På den köttsliga kroppens högra sida väntar den kutryggige pilgrimmen otåligt. Stödd på sin krokiga trästav grämer han sig över vad han ser försigår. Mumlar irriterat att vägen är lång och att den inte kan påbörjas förän djävulen gjort reträtt till ena axeln, där han skall leva i eremitskap tills han brinner upp. Den gamle mannen vill också åt huvudet, men också sinnesintrycken och känslornas flöden. Han bedömer därför allemansrätt till nyckelbenen som en godtagbar lösning. Han vreds dock inte över ockupationen ty han anser erfarenheten av tankeverksamhetens fjättring som en elementär förutsättning för att förstå de monologer han planerat som underhållning under vägen mot världens ände.

.......................

duende?

the sun is risning

Ibland spelar världen mina önskningars toner. Gardinen fladdrade i mitt fönster på fjärde våningen, den friska luften vädrade ut sjukdomen från mitt inre och min intuition befallde mig att sätta på mig mina nästintill söndertrasade skor och gå ut. Vinden lekte med mitt redan rufsiga hår medan jag gick mot berget, mot bäcken, mot bron, mot feriaplatsen. När jag fick syn på Dig, vände jag om. Ändrade direktion, gick mot oändligheten, satte mig vid havet. Rökte en cigarett och såg på fåglarna.

Väl hemma i det gula rummet hörde jag stroferna quiero vivir, quiero sentir… strömma ut ur radion i vardagsrummet. Log mot mig själv i spegeln. Klämde fast yogamattan under armen, gick ned för trapporna. Ställde mig utanför porten och väntade på en vän, som till min besvikelse inte dök upp. Strosade iväg själv. Hann inte gå långt innan Du kom körandes i din gula bil. Blev egentligen inte ens förvånad, ty jag vet, att världen verkligen verkar för mig. …Fick skjuts till yogan, som jag senare fick veta var inställd.

caminando

Berget är blått och ljuset är naket trots att skymningens skylande färg täcker mijas costa med sin mystik. Rökandes, hängandes ut över fönsterkanten kan jag vara mig själv – fylls av dendär bekanta men odefinierbara känslan av uppskattning. Världen verkar för mina önskningar, jag kan se tecknen, de antar en form som är mig begriplig.

Rädslan över att dö ensam, över livets tragik och över att leva ständigt oförstådd är stor. Jag är rädd för att jag är i mitt esse nu. Rädd för att aldrig vara vackrare, mer naiv eller fylld av drömmar. Skräckslagen över sorgespelen som livet kommer servera mig. Och, kanske mest av allt, rädd för att mina drömmar ska torka, bli till russin, att mina visioner ska trasas samman och tillslut regna i form av betydelselösa, bittra ord över nästa generation. Tror bestämt att jag inte vågar bli gammal, jag hoppas att stressen över att realisera mina drömmar förgör mig medan jag är mitt uppe i att leva mitt liv.

somliga går i trasiga skor

Idag, söndag, lyssnades på Cornelius Vreeswijk i sjukdomens näste ämnar jag få rätt på samvetet. Gör naturkunskapsläxan, skriver brev till morfarn min, diskar undan efter min groteska framfart i köket. Igår kväll begav jag mig ut i regnet för att se invictus på bio, efter att ha spenderat flera dagar i min egna lilla värld under mitt täckte med boken the shadow of the wind. I fredags efter skolan kom mina oförtjänt fina vänner på hembesök till lyan där jag för till fället bor ensam. Lagade te, ritade teckningar, rökte cigaretter. Bion var hur som helst bra, förståelsen av språket var bristante i och med att engelskan dubbats till spanska, men budskapet gick väl genom någorlunda i alla fall.


Out of the night that covers me,
Black as the Pit from pole to pole,
I thank whatever gods may be
For my unconquerable soul.

In the fell clutch of circumstance
I have not winced nor cried aloud.
Under the bludgeonings of chance
My head is bloody, but unbowed.

Beyond this place of wrath and tears
Looms but the Horror of the shade,
And yet the menace of the years
Finds, and shall find, me unafraid.

It matters not how strait the gate,
How charged with punishments the scroll,
I am the master of my fate:
I am the captain of my soul.


William Ernest Henley

we're all asleep in the same dream

På tisdags- och tordags kvällarna delar vi vibrationerna som far genom våra halsar medan vi sjunger våra mantran, sittandes i skräddarställning på pusselbitarnas mångfärgade golv. När vi lägger oss ned utspelas… ting, i mitt huvud. Ty draperierna dras isär när ögonlocken mina sluts – teatern kan börja. Barnens skratt far som skott genom mitt huvuds tomrum, ljusets strålkastare snirklar sig i magtrakten medan protagonisten (Jag?) i dramat förvandlas, upplöses och byter existens. Min personlighet klyvs, fördubblas likt celler, dunstar som vatten, förtätas, flyttar ut och samlas igen. När ridåerna sluts och mina irisar åter möter ljuset frammanat av en taklampa, kastas jag hänsynslöst tillbaka ut i den dimension av livet som är mig alltför bekant. Det vardagliga livet är skenbart logiskt, egentligen tämligen anspråkslöst att försöka härma. Men våra inre, osammanhängande skådespel – ack – när ska deras era infalla?

on the first part of the journey

Förmanas att ej beträda min varelses vildmarker. Mina hypoteser bekräftas någorlunda av min fader. ”Dotra mi, det finns landskap i vårt inre vi ej besöka, en del äro vackra, medan andra äro desto farligare att vandra kring i”. Min ungdomliga nyfikenhet spritter – längtan efter att jaga ifatt ovissheterna kliar. Men, om de ljusa och mörka krafterna är antiteser till varann, då bör jag binda samman mina handleder. Jag skall ämna undfly det förbjudna suktandet. Det var trots allt inte jag som fick vision om att gud och djävulen sitter på olika sidor av samma tron. Handlingens emellanåt farliga platta sten vållar ringar på vattnet, vilka så småningom förgrenas med det stora världshavet. På så vis erhåller dessa rörelser ett oändligt inflytande. Ty jag vet, att vattnet, det slutar aldrig röra på sig.

jag blev karaktäriserad som en boheme och vågade äntligen leva mig i rollen

Var jag alltjämt tystad – alltjämt fångad i miljöns och de yttre omständigheternas gallerinhägnad? Är mitt väsen egentligen oroligt och känsligt? Mitt för stunden livliga temperament bubblar ut genom min huds mynningar. Instinktivt sökande efter förnyelse, efter ständig förändring, vandrar jag på calle de las pasadas. De vackert tecknande konturerna min gestalt flyktigt tillhandahåller ber mig om ting jag tvekar på om jag förmår implementera. Att i varje inandning fokusera på intensitet och på pånyttfödande är komplicerat för mig, som månde vara en transcendent varelse.

Vimlandet, svindlandet och svärmandet är mig obekanta – ändock möjligen endast förtryckta – uppföranden. Min moders kvinnlighet må emellertid undermedvetet projicerats på mig – och eftersom jag ämnat tillintetgöra alla likheter oss emellan – har även den fasaväckande feminitetens styrka sånär dräpts. Är det således dags att trasa sönder molnen som döljer bergstoppen och ge mig hän åt en av min naturs åtskilliga spelplaner? Jag tror allt att jag, med pseudonymen E-----, ska göra världen till min spelyta med mina glödande, pilskjutande ögon.

inverted world

Yttre föremål kan användas i syftet att reflektera det som pågår – men jag är trött på liknelser. Trött på paralleller och givna lagar. När jag faller, faller, faller – är jag densamma? När jag springer framåt horisontellt – är jag någon annan? Många dimensioner utgör ingen helhet, bara ytterligheter. Sex motpoler finns, de två punkterna på bredden där det finns utrymme att växa, den lodräta avgrunden, änden i atmosfären, mitt förflutna bakom mig och den kommande tiden på andra sidan. Trots att jag tecknat ett diagram har jag inte upplysts. Det som möglar eller sväller innanför mitt bröst utgör fan bara en jävla en ort som man säkert kan kartlägga genom en matematisk formel

january 21st 2010

"we're all going to die, all of us, what a circus! that alone should make us love each other, but it doesn't. we are terrorized and flattened by trivialities, we are eaten up by nothing."

january 17th 2010

Låt strävan efter livets enkla hemligheter teckna min gestalts linjer. Må väven på mina ögonlock vittna om sensibilitet och de blåa grenarna på mina handleder verifiera min vördnad för tillvaron. Jag har fyllt askkoppar med fröer. Illusionerna om er vissnade och era trasiga själv blottades. Är jag en fördomsfull hycklare? Berget, med sin mörka silhuett, vakar över mig medan månen skriker åt mig att ta mig i kragen. Jorden har tydligen vridit sig arton gånger i universums säng medan jag levt. Måste därför kliva upp, sluta slappa och ta tillvara på mina mest produktiva år. Hälsar solen bienvenido varje morgon. Mitt förflutnas spridda trådar har sammanstrålat i en punkt – min iris. Ja, mina ögon förtäljer allt. Har bestämt för mig att ett nytt decennium inleder en ny era. Ser det lustigt ut när jag sticker ut mitt ansikte genom fönstret och kipar efter luft? Förvissades om vart du fått iden om din karaktär ifrån. Den moraliska spelplanen är begravd i skräp. Har sjunkit ned i min naturs gyttjepöl och där funnit en stackars bräcklig själ. Förgäves ämnar jag simma upp till ytan.

january 1st 2010

Era anleten vittnade om att just idag fanns inga distinktioner mellan natur och människa. Som Guds avbilder var era ansikten gnistrande vita, de liksom reflekterade snön som förtrollat världen.

Dina, dagen till ära, spacklade ögon och lappstiftsröda läppar klädde av dig medan ni vandrade hand i hand mot prästen. Sårbarheten var påtaglig i din strävan efter att dölja din kärleks vansinniga nakenhet.

Framför altaret stod ni. Du var så skör, så fruktansvärt vacker. Du, min fader, din ryggtavla var framåtböjd och liksom varslade om att ett stort löfte skulle avläggas.


Ni gifte er på vintern. Jag minns det, ty kylan hade gripit tag om våra lungor och åsamkade andetagens rytmiska rökdans framför oss.

26 12 1009

Ska jag:

Svälta mig själv tills jag ser i syner och ramlar baklänges på min egen skugga?

Dricka mig full på julglögg tills hela världen snurrar?

Förtära starkt kaffe för vakenhetens skull tills magen sönderfrätts?

Trycka i mig diverse julgodis tills min kropp omfamnats av fett?

Kedjeröka cigaretter bara för att?

Döva ångesten genom att springa genom vintervita idyllandskap?

Häva ur mig alla ytligheter jag bär på inför frivillig publik?

Vända på dygnet för att slippa konfronteras med ljuset?

Kolla på skitserier/följetonger/filmer på tvn med mina bröder?

Jaga förändring genom att vända upp och ned på mitt rum?

För självdestruktivitetens skull gå ut i kylan i syftet att frysa?

Stänga in mig i badrummet och göra situps tills min kropp skälver?

Hålla god min under lutfisksmiddagen och riktigt känna hur ingen av oss hör till?

Det är frågan...

algo que te alive

nada que pueda perder

ideal 20.12.2009

Preparaten jag tar dövar inte ångesten. Jag blir på förargligt humör i mina onyktra stunder och i stället för att detaljen urskiljer sig fogas allt samman till en äcklig lera. Himlen är det märkligaste jag sett – vad gör min lampa ovanför hustaken? Jag öppnar fönstret i förundran –
och begick därmed en av de största synderna. TVEKAN.

Hur låter det om man klappar med en hand? Hur låter ett fallande träd, om ingen hör det? Djupt inom mig vet jag svaret – och det är inte lika realistiskt uträknat som du kan tänkas tro! Talspråk är endast ett verktyg som namnger den tolkade informationen kring oss, den vi kallar kunskap. I skolan har jag fått lära mig att språket är bryggan mellan individen och hennes omvärld. Jag har blivit åtsagd att det som inte kan förklaras genom språkets logiska termer är osant. I min psykologibok står det att desto bättre man behärskar ett språk – desto bättre är man medveten om vad som händer i och kring en. MEN – jag var ju medveten om vad som hände innan jag kunde tala! Innan jag förmådde att uttrycka mig genom ett språk hade en medvetenhet infunnit sig i mig. Den fanns redan innan min första cell delade sig inuti skepnaden min mamma ÄR. Faktum är medvetenheten alltid har funnits – och den är inget vi kan förklara med ord. Den måste kännas – upplevas. Sedan insikten om medvetenheten uppkom i min högra hjärnhalva har jag förstått att begrepp som du och jag bara existerar som begrepp. Jag kan inte särskilja föreställningar som själ/förnuft/kropp, individ/grupp, människa/natur, ty allt är SAMMA. Språket är en företeelse som bryter ned ALLTET i påhittade beståndsdelar. Vi - och ja, ordet vi i detta sammanhang inkluderar även de ting människan hävdar är döda, som t.ex. stenar - ÄR EN SJÄL. När jag var yngre och klokare förmådde jag att genomskåda min natur och se in i ALLTETS SJÄLS grundläggande natur. Vart fan tog den förmågan vägen?

jag måste lämna tillbaka all den materia av vilken min varelse bildats till planten (en punkt i världsalltet)

Emersen

So shall we come to look at the world with new eyes. It shall answer the endless inquiry of the intellect, — What is truth? and of the affections, — What is good? by yielding itself passive to the educated Will. ... Build, therefore, your own world. As fast as you conform your life to the pure idea in your mind, that will unfold its great proportions. A correspondent revolution in things will attend the influx of the spirit

december 5th 09

Härom natten drömde jag att innan jag hade målat apelsinbladens skuggor saknade jag dem, de var viktiga i mitt liv där de avtecknande sig mot bordsytan. När jag hade avbildat min tolkning av dessa, förlorade de sin innebörd. Efter att min tolkning av stimuli, med rötter i känslan och det rationella tänkandet, förlorade själva skuggan sin verkliga innebörd. Plötsligt stod den lägre i rang, åtminstone ställd i kontrast till min befintliga omgivning. Vilken sorg att vakna till. (Dö och bliv!)

Innan jag somnar bemödar jag mig att fly min existens genom att trycka den ut ur min kropp, bäckenbenet är synonymt med exit. Jag vill rymma från mitt fängelse innan det ljusnar över horisonten. Måste komma till insikt innan den sista dagen grytt. Vad är att leva? Kunskap existerar innanför skallens strikta ramar = alltid subjektiv. Skildras den utanför ställs den i lägre rang, det har mina drömmar lärt mig. Redan innan kunskapen tagit farväl av hjärnan är den mindre sann än världen som omger mig. Det jag kan skönja är blott information, förvisso uppenbarad för mig, men jag förmår inte att se den för vad den är, utan den antar olika skepnader för oss alla eftersom förfarandena man kan äga visshet om ter sig olika hos oss (perception, logik, känsla ock språk). Det jag INTE förmår att varseblivas om är dolt för min uppfattningsförmåga eftersom jag är en människa nedsmutsad av både det som varit och skall komma (nuet är den punkt där det som redan hänt och det som är förutbestämt, möts) Det onda har gjort dig så hemmastatt bland oss att vi knappast förstår att urskilja skillnaden mellan svart och vitt längre. Vart jag än vänder mig ser jag grått.

När blev kunskap och rationalitet normen? Varför har romantikens eras åskådningar nästintill uteslutits från de allmänna tankesätten? Måste vi ge oss hän till upplysningens och realismens förbaskat trista världar? Om jag aldrig kommer att vara i stånd att tolka informationen i den yttre världen sanningsenligt - då måste det inre, alltså känslan och den medfödda intuitionen härska över mitt väsen. Fragment av sanningen, den stora världselden bor ju inom oss, inom allt. Kanske är det därför föremål som icke andas har rörelseförmåga. Det ha påståtts att om vi öppnar våra sinnen för sympatins kraft skall vi förstå våra medmänniskors öden.

På en balkong fylld av ljus som gjorde oss naknare än vad vi förmådde förstå, erkände jag. Medgav att det är inte bara det materiella jag är räds för – utan jag är rädd för självaste kärleken. Så fort rötterna visar tecken på att vilja gro – drar jag kvickt upp dem och sår mina frön på annat håll. Suger ut all näring, utan att befruktas förs jag av ren mixture av egoistism och rädsla, vidare. Bort, mot nya vyer där jag kan välja ett nytt Jag. För: JAG. VÅGAR. INTE. ÄLSKA. FÖRRÄN. EPILOGEN. KOMMIT… DÅ SLUTET KOM FÖRE BÖRJAN – DÅ LYCKADES JAG.