tisdagsmorgon och det regnar

Det som för tanken ter sig som orsak och verkan hade ett ändamål. Har ett ändamål. Kommer att ha ett ändamål. Dåtidens nutidens och framtidens tider är sammanflätade och har ingen egentlig relation till där jag tror befinna mig idag. Kosmos ter sig inför förnuftets domstol meningslöst, men processerna inom dess ramars obegränsade vidd har en mening. Skönhet. Däri vaggas alla tankeverksamheters sanningar till söms, däri föds drömmarna om idéernas perfektionism. Därav längtan. Därav övertygelser om att flyktiga stunder av lycka inte är fullkomliga, utan endast början på nya eror. Under livet täckta av gryningens och skymningens mantlar kommer visionerna om vad som egentligen ruvas på längst in i våra väsen. Sedan släcks det, vår förundran dör ut. Dör ut för att återfödas. Livet är ett spatserande på en trapets med två poler, de mellan de kraftigaste kontraster som månde existera. Tänk om man kunde hoppa, vad vore man då? I slutändan dras vi alla mot ljuset, och under våra liv har vi alltid dragits ditåt, djupt nere i våra själar. Kämpa för freden, kamrater, kämpa för friheten. Dessa två begrepp ska falla under samma samlingskategori, tro aldrig att man kan skilja på rättigheter. Frågan är om människan verkligen gjort rätt i att sära, dela på, bryta ned , verkar som holistiska bilden gått om intet. Se på naturen, hur den längtar, hur varje organism uppfyller sin unika mekanism i ekosystemet. Plocka aldrig bort, plocka aldrig isär. Vänd dig inte utåt, vänd dig inåt

17.52

Jag vandrar på Stockholms sluttande kullerstensgator under en grå himmel. Brinner av längtan efter att resa mig upp i hela min varelse. Det sprutar askflarn från mina fem sinnen när jag dansar i cirklar i förorten. Det vilar något mjukt över mig när jag pendlar mellan ytterligheter. Det stramar i mina leder när jag bör nödvändigheternas bördor i mina matkassar. Det sägs att det inte går att ställa frågor som inte går att få svar på. Det är inte sant. Människorna på tåget viskar att man ska söka insikt med förnuftet och anse det viktigare att förstå än att leva. Jag är oförberedd. Jag har varken paraplyer, pengar eller båtar. Jag ämnar förstå att klokhet är att acceptera och att letande efter framtiden inte lönar sig. Verkligt sökande är att låta koncentrerade sinnen visa vägen. Vägen till ett mål som ligger bortom människans sfär. Vägen till föregående och nästa liv

Ändå är jag rädd.

chokmá

שָׁלוֹם

17.19

Blunda och känn hur allt bli svart. Du är en outsinlig källa. Rymden bor i dig. Det rör sig i botten av ditt väsen. Du existerar bortom vanans makt, djupt där nere ända upp till ytan, det skikt du lever större delen av ditt liv i.

Öppna kärlekens fönster, Livets ständiga vår är här, vädra, låt brisen leka med gardinen. Vi behöver inte söka, inte vänta, inte plågas. Blunda och du är fri. Nej, vi behöver inte plågas i den bemärkelsen att vi ska vänta, men livet innefattar också smärta. Att vidga sig betyder att låta känslorna flöda fritt, och det kan göra ont. Jag är trött på att läsa och skriva om längtan. Nu är jag här och jag gör mer än bara existerar, jag ÄR

19.55

Sommarens blad avlider och livets höst är färggrann, röd. Bladens slutgiltiga död, som fastställs precis innan de ska singla ned till marken och förmultna, är ful och brun. Tänka sig att de gröna bladen blir röda, och att just de färgerna är kontraster och således framhäver varandra. Blandar man grönt och rött blir det dock brunt, den allra tråkigaste färgen, ja, den verkligt döda.

När jag finner min motsats kommer jag att glimta till . Jag kommer att dansa för vinden i en lysande skrud en liten stund, innan jag och min antites beblandas och tror att vi ska smälta samman och bli till fullkomlighet. Då dör jag, falnar, faller pladask, murknar

Världen vill mig något

19.42

Two roads diverged in a wood, and I—
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference. Robert Frost

ergo sum

Tuttade eld på de gamla träbroarna. Jag ville hellre falla, lätt och dansandes som en fjäder, ned i avgrundernas djup. Här nedifrån vill jag klättra upp för klippornas branter. Jag vill hinna känna hur all världens brunnar läcker och hur deras sammankomst blir för tung för ögonvrårna och tårarna slutligen sprutar ut ur ögonen som en fontän som fått fnatt. Jag vill kunna sätta mig på en avsats och stirra ned i svartheten, in i det dunkla intet. Jag vill sova under stjärnhimlen, somna förvirrad över mysterierna och oändligheten. Jag vill studera duvorna som bygger bon i håligheter i berget, veta att det finns hopp, veta att där uppe finns en värld som duvorna uträttar under i. Ja de flyger ju. De är inte som mig, som måste klättra. På vägen vill jag träffa eremiterna som lever i grottorna, banditerna som härjar i sina revir, odjuren som fräser, sköna jungfrur på genomresa, ståtliga prinsar, musikanter, älvorna… Jag vill träffa dem, som inte finns i samhället jag kom från. Jag vill träffa den del av mig jag flydde från, den del av mig jag förpassade till avgrunden.

Det fanns inga broar som höll för Egots tyngd, inga omvägar värda att vandras och inga tåg att ta. Så efter kriget brände jag bron jag stod på

Fallet blev svårare än vad det hade blivit för en fjäder. Halvdöd låg jag jämrandes på jordskorpans kala golv i veckor, innan livets ådror äntligen verkade och gav mig lite näring. På skakande ben reste jag mig upp, tog några staplande, försiktiga steg framåt, blev tvungen att lägga mig ned igen - förtvivlan tog överhanden, ställde mig upp igen, och sådär höll det på. Nu står jag på en bergsknall någon meter ovanför platsen jag brukade ligga, blickar uppåt, känner hoppet, ser ljuset, hör det dova fågelkvittret, livet är vackert, världen är underbar

Ändå pulserar melankolin i mitt blodsomlopp. Livet är då sannerligen en paradox

16.43

Rönnens rödhet intensifieras och mina känslors förut tomma palett har fått många nya färgklickar att leka med, blandas med, bråka med, sättas i kontrast till. Lev först, tänk sedan. Tankar är giftiga som kobror, de både bits och spyr ut kadaver på sinnenas målardukar. Kyliga höstvindar under blå himmel uppmanar till reflektion, men spara den tills vintermörkret faller

– your life is your greatest work of art

22.06

Begriper mig inte på mitt eget trossystem. Om världen är besjälad och Kraften är fullkomlig, då tillhör inte själen mig. Inte heller har den säregna karaktärsdrag, utan är snarare likadan som hela Kraften. Är det en bit av Alltet som jag flyktigt tillhandahåller, eller är det hela, i sin enorma komplexhet? Utgör jag en endast del, eller är Allt helt enkelt Allt? Det ända som är klart för mig är att Det filtreras genom arv och miljös påverkan, svävar utanför mig eller regnar ned som askflarn på papper, blir mitt eget, personliga uttryck.

tidal wave

Min kropp, det kanske mest konkreta jag lånar i detta liv, besitter kunskap om hur man rör sig till toner någons, ja en individs, kunskap om hur man träder in i det ådror det abstrakta leker i och levandegör det, omvandlar det till musik. Två motpoler, vitt skilda antiteser, bildar en syntes när strängar vibrerar och trummor skakar. Mitt psykes favoritsysselsättning är att skilja på tingen, skära dem itu, men när kroppen dansar till ljuden som strömmar ut ur högtalarna verkar ju åtminstone den förstå hur man förenar konkret och abstrakt. Det måste vara själen som påminner kroppen om just denna melodi, just denna ton, den som någon annan än just jag lyckats verkliggöra, men som egentligen finns inom varje människa. Allt skapat, däribland musiken, ligger och flyter i den kollektiva delen av alla själar. Varför skulle vi annars känna igen oss i varenda musikstycke, konstverk och myt?

telefonsamtal

Historier som fallit i glömska och liv som blygt grönskar på olika sidor om gärdsgården som satts upp emellan oss. Ett hinder, en förbaskat irriterande känsla av att förutsättningarna är dystra. Vi har läst kartor tillsammans, vi har gått vilse ändå, vi har gråtit i varandras famnar, vi har skrattat, vi har hittat rätt, vi har haft meningsskiljaktigheter, vi har varit eniga, vi har älskat varandra. Allt det har mist sin betydelse. Vi har inte längre har ett land att upptäcka, vi har ingen en stad på kusten att leva och vi har inget hav att blicka ut över. Strandsatta i världens gråa hörn hundratals mil från världens alla ändar känns du och allt som har med dig att göra som en illusion och jag begriper inte att vi befinner oss i samma land. Din röst ekar i telefonen och det låter som att du är så fruktansvärt långt borta. I september kommer du hit och vi ska sitta på en klippa vid havet och glo på vattnet, försöka förstå att detta vatten kanske vidrört Spanien någon gång. Vi ska försöka förstå att en gång behövde vi inte besöka varandra, för vi levde tillsammans och vi gick på promenader bortom världens ände

child

Det är sorgen som förlöser, vårdar och ger näring åt skaparkraften som om den vore hennes barn. De sorgbarn som inkvarterats inne hos konstnärens lya blir hans största lycka. Är barnet ledset kan det dränka konstnären i gömda bäcksvarta tjärnar så att han får se livets botten klart och tydligt, är konstnären glad kan barnet ge honom den bästa medicinen för lycka: kontrasten, motsatsen att jämföra sinnesstämningen med. På så vis kan han ju lyfta känslan till ett högre, intensivare plan . Är han barnets vän är Gud hans spegel

we've been waiting all our lives

yin and yang

Din lilla kropp var skör som ett barns och dina kindben stack nästan hål på dina kinder, mager och bräcklig som du var. Ditt ansikte vittnade om att åren gett dig en rejäl dos av visdom, men som helhet var du förevigad, ja, förkroppsligad i ungdomens svindlande sköna sfär. Du hade satt blommor i håret och bar svarta kängor. Dina tillhörigheter hade du samlat i en liten grön fjällrävenryggsäck som du tog av dig när du satte dig brevid mig på busshållsplatsbänken. Den levande paradox din uppenbarelse utgjorde talade till poeten i mig. Ja, plötsligt symboliserade du fullkomligheten själv. Aldrig förut har jag skådat en så vacker människa.

vår på hösten

Jag vet inte vad som flög i mig den natten. Alla hade åkt hem. Ja, förutom du. Du, och jag, kvarlämnade under en lampas dunkla sken. Blygt lät jag dig närma mig, omfamna mig, kyssa mig. Alltid lika osäker, skör, genomskinlig. Jag tror att du såg mitt väsen, ty språket förrådde oss och vi förblev omedvetandes om varandras i ord iscensatta livshistorier. Dina ögon brann så när du såg ned i mina vidgade pupillers brunnar och berättade för mig att jag var vacker. Sedan hörde jag dig tala till mig, men de ord jag hade brukat förstå miste sin betydelse och allt mina trumhinnor förnamn var vibrerande sång. Jag hatade dig när du retades med mig. Drog i mig, smekte mig, envisades med att flinandes fånga mig när jag försökte fly undan. Jag var rädd. Inte för att bli låtsad till explosion. Nej, jag var snarare rädd för att det ända jag ville var att tränga in i saligheten som strålade ut ur varenda por av din kropp. Det gjorde mig skräckslagen. Men din blick sög till slut upp hela min varelse, och jag tvingades att ge mig hän.

Först dog jag.
Sedan dog du.

paloma negra

Har haft sommarlov, men jag har inte varit ledig från mig själv. Känner mig nervös över att börja skolan, ta semester från Jaget och packa in det i måsten, borden, krav, press. Fast stress och press är förhållningssätt och jag är en fri fri fri individ och människa, född att välja, född att göra det som faller mig in. Kvinnan som sitter på mitt revbens trädstam dinglar glatt med benen. När regnbågen kommer fram hoppar hon ned till platån nere i min maggrop och släpper ut fåglarna den elake tillfångatagit. Vad de flyger, vad de är vackra, se! Se på dem! Sedan blåser hon i trumpeten och hela världen faller samman. Svart. Svart. Svart. Så skrider dagarna framåt på tidslinjen, stundtals färdas de genom djupa dalar, men där bortom skymtar de berget. Berget som utlovar förändring. Finns det ett före och ett efter? Befinner jag mig i skärselden eller i nangiala?

regression for progression

tjena

Själen är en del av oceanen och tankarna är vågorna som rullar fram och rullar tillbaka på strandkanten vi tillbringar livet på. Stillheten mellan vattnets böljningar kommer i skymundan för tankarna och känslorna på vågtopparna. De som tillsammans utgör sinnet, men ändå är två vitt skilda mysterier att simma i. Jag stal denna tankegång av en käck engelsktalande gubbe, men medvetandet är kollektivt, det stiger upp ur havsdjupen och ned från himlen. Ja just det, livet är en paradox. Ändå symboliserar alla ting i världen den, ja, vad ska jag kalla den, riktiga? världen. Tveksamhet är nog den största synden, värre än all ondska, för en god människa som tvekar kan inte vinna över en ond. En god människa som följer intuitionen och åker farkost i sin egen rymd kan landa på vilket stjärna som helst. Stjärnan den gode människan slutligen hamnar på kanske inte är den hon ville slå sig ned på från början, men låter hon bli att analysera ska hon snart se att hon inte hade kunnat slå sig till ro på ett mer lämpligt ställe. Föressten är vi alla stjärnor, inte bara i en symbolisk mening utan också materiellt sett. Vi består av samma stoft. På så sätt är vi inte bara rymden, utan också jorden och varandra.

beyond consciousness

Boards of Canada – Davie Addison
Wildbirds & Peacedrums – The Drop
Twin Sister – Lady Daydream (Cassette Version)
Passion Pit – Tonight, Tonight
Brothertiger – Feel
Boards of Canada – Roygbiv
Built to Spill – Life's a Dream
Stars – How Much More
Taken by Trees – Anna (CFCF Remix)
My Morning Jacket – Wordless Chorus
Scenic Square – I Don't Want to Go
KeepAway – Yellow Wings
Glasser – Glad (Delorean Remix)
Lali Puna – remember
The Beach Boys – Feel Flows
Wiz Khalifa – The Thrill
brazos – Day Glo
Tycho – Coastal Brake
Beach House – Norway
Papercuts – A Dictator's Lament (Neighbors remix)
dinowalrus – Nuke Duke 'Em (Mae Shi Remix)
Mr Little Jeans Vs. Twin Shadow – Twins In The Attic
Penguin Prison – A Funny Thing
The Helio Sequence – Take, Take, Take
JBM – Cleo's Song
Phoenix – Lasso
Florence + the Machine – Postcards From Italy
The Antlers – Epilogue
Holiday Shores – Phones Don't Feud
Minus the Bear – Pachuca Sunrise (Alias Remix)
Modest Mouse – Your Life
Iron & Wine and Calexico – Sixteen, Maybe Less
Devendra Banhart – Seahorse
Chad VanGaalen – Willow Tree
Fleet Foxes – Ragged Wood
Ratatat – Cherry
The Antlers – Bear
Four Tet – You Were There With Me
La Roux – Armour Love
Saxon Shore – Bar Clearing Good Times
Flowers From the Man Who Shot Your Cousin – Lay Down Your Arms
Boards of Canada – Turquoise Hexagon Sun
The xx – Intro
Andrew Bird – Lull
Andrew Bird – Plasticities
Rogue Wave – Eyes
Lali Puna – Small Things
The Helio Sequence – Hallelujah
Mirah – Make It Hot
Lali Puna – Micronomic

energia

Y ella es flama que se eleva
Y es un pájaro a volar
En la noche que se incendia,
Estrella de oscuridad
Que busca entre la tiniebla
La dulce hoguera de el beso
Que mal amor es sus labios
El infierno es este cielo